Native Instruments Guitar Rig 1.1

Guitar_Rig_screenshot1

Native Instruments Guitar Rig 1.1 (test i MM nummer 8/2004)

av Gunnar E Olsson

Det har tagit NI två år av utvecklingsarbete att skapa denna gitarristernas Reason, och när den nu äntligen släpps innehåller denna rigg det mesta en gitarrist kan tänkas behöva. Emuleringen av alla komponenter i Guitar Rig bygger på en teknik som NI tagit fram och som man kallar Dynamic Tube Response. Om ni vill läsa mer om utvecklingsarbetet kring Guitar Rig föreslår vi en titt i förra numret av MM, där Kurz berättar lite om bakgrunden till Guitar Rig.

HELA BALETTEN

Där några av konkurrenterna försöker emulera varenda känd gitarrförstärkare, med mer eller mindre lyckat resultat, koncentrerar Guitar Rig sig i stället på att försöka presentera fyra riktigt bra imitationer av några av gitarrvärldens absoluta klassiker. Om detta verkar lite futtigt vill vi genast skjuta in att man alls inte får ett påvert intryck av Guitar Rig – tvärtom, den känns oerhört komplett. Utöver de fyra förstärkarna innehåller den 14 olika högtalarlådor, 5 olika mikrofoner att använda för virtuell uppmikning av dessa och ett tjugotal effekter – många av dessa är precis lika stora klassiker som förstärkarna. De fyra förstärkarna är Fender Twin Reverb, Marshall JMP50, Mesa/Boogie Dual Rectifier Solo top samt Vox AC30 Top Boost. Av dessa fanns de tre första redan i den version av mjukvaran som vi har haft chans att kika på ett tag och Voxen dök upp i testens slutskede, i version 1.1 tillsammans med några nya effekter som också tillkommit: Treble Booster, Psychedelay och Pitch Pedal.

De fem mikrofoner som ingår i riggen är tre dynamiska – en Shure SM57 och två Sennheiser – och två kondensatormikar ur Neumanns klassiska katalog – en U 87 och en CMV 563/M7 – den senare en ättling i rakt nedstigande led till ”Hitlermiken” [tack till vår läsare, Marcus Black, för tipset om denna godbit!]. Även bland högtaleriet hittar vi en mängd klassiker och inte nog med att vi kan välja vilken mik vi ska använda, vi kan också placera miken i det närmaste precis var vi vill.

EFFEKTER OCH ANNAT

Bland effekterna finner vi många klassiker – flera som jag själv ägt i min ungdom – vem minns väl inte Electro Harmonix Small Stone phaser, Ibanez TS9 Tube Screamer, eller Boss DS-1 Distortion? Men här finns också – utöver dessa och ytterligare några klassiker – en hoper andra effekter/processorer som kompressorer, delayer och studioreverb. Till detta adderar Native Instruments en ingångsmodul, en stämapparat, en metronom, splittar, ett par bandspelare, en utgångsmodul etc…

In- och utgångsmodulerna har volymreglage och en mätare. Ingångsmodulen har en gate med justerbart tröskelvärde samt inställningar för Rig Kontrol, och utgångsmodulen har inbyggd limiter.

De båda bandspelarna placeras i varsin ände av ljudkedjan och den senare av de båda bandspelarna kan följaktligen spela in signalen, som gått genom hela riggen – dessutom medföljer en samling loopar och lite annat i ljudfilsväg, som kan laddas in i bandspelarna för den som vill komma igång på stört. Bandspelare 1 har inbyggd loop-, timestretch- och pitchfunktioner – och upplösningen är (tyvärr) begränsad uppåt till 16 bitar. Bandspelare 2 saknar pitch och tune-funktioner, men kan i gengäld skicka en färdig inspelning upp till bandare 1 och där kan man fixa tills sådant – ifall behovet finns. På det hela taget riktigt trevliga funktioner för idéskisser och för övning av mariga gitarriff.

Splittarna är mycket användbara om man vill skapa olika ljudkedjor där inte allt nödvändigtvis ligger i serie. Allt hamnar nämligen annars i tur och ordning kopplade efter varann i den ordning de ligger i riggen och inga patchar eller sladdar behöver dras. Men genom att stoppa in en splitt i riggen kan man till exempel köra två förstärkare parallellt med olika effekter och högtalare anslutna. Med splitmixern kan man sedan panorera hela klabbet helt efter behag. Sa någon flexibelt?

Sammantaget blir Guitar Rig en mycket komplett samling verktyg för den kreative gitarristen – ja, mycket av detta går utmärkt att använda även för mycket annat i ljudväg. Detta har naturligtvis Native Instruments redan förutsett och bland den stora mängden (260 st i version 1.0) förträffliga, färdiga fabriksinställningar hittar vi banker både för sång, keyboards och trummor. Här finns banker med namn som: 50s- 70s Rock, Pop, Metal & HiGain, Hard & Heavy, Jazz, Country & Blues, Bass, FX, Drums, Synth & Vocal. Dessutom finns samlingsbanker som: Best of Guitar Rig, Contemporary Mix och Complete Presets 1 & 2. Varje bank har plats för 128 olika presets, och jag ser faktiskt inte att det finns någon begränsning för hur många banker man kan hantera.

INSTALLATION OCH

INSTÄLLNINGAR

Installation av mjukvaran går tämligen smärtfritt – tänk bara på att bestämma var ni vill ha programmet installerat redan från början. Om man går in i efterhand och manuellt flyttar på programmet, så kan det bli problem med att hitta alla filer och liknande. Kopieringsskyddet är av den numera vanliga varianten ”Challenge/Respons” och man kan auktorisera två datorer om det behövs.

Guitar Rig innehåller en alldeles förträfflig handbok – både i pappers- och pdf-format. Utöver en genomgång av alla programmets komponenter och deras funktioner så finns en hel del allmänna tips, som känns väldigt initierade och användbara. Kul! Det är inte ofta man känner att gitarrförstärkaren har en bra handbok med sig i bagaget.

Något man betonar i handboken är behovet av en rask dator. Visst, det går att köra Guitar Rig på en ganska ordinär PC eller Mac, men speciellt förstärkar- och reverbsimuleringarna kräver en hel del CPU-kraft. De flesta av de andra delarna i riggen är inte lika krävande, men både NI och vi på MM rekommenderar att man kastar ett getöga på CPU-mätaren i övre högra hörnet av riggen. Om det börjar närma sig Overload-läget, så bör man plocka bort nån effekt eller annat man kan avvara. Annars riskerar man att ljudet börjar hacka och bete sig på annat digitalt oönskat vis.

I handboken går man också igenom de inställningar som behöver göras för att man ska kunna spela igenom Guitar Rig med så liten latency som möjligt. Man kan komma ned i tider under 3 ms med moderna ljudkort och drivrutiner. Detta är närmast att betraktas som ohörbart – det är jämförbart med den fördröjning man får om man flyttar sig en meter bort från en högtalare.

Det är viktigt att betona att man ska lyssna genom Guitar Rig – alltså inte använda någon av alla de funktioner som kallas ”zero-latency monitoring ”, ”direct-monitoring” och liknande, där man ”tappar” signalen från ljudkortet innan den går in i datorn. Gör man på det viset så hör man inget av Guitar Rig, det enda man hör är den rena direktsignalen från elgitarren – och då har man liksom tappat vitsen med Guitar Rig lite grann.

RIG KONTROL

Den kombinerade fotpedalen/DI-boxen, Rig Kontrol, går att strömförsörja via ett 9 Volts batteri eller med hjälp av en batterieliminator. Den drar visserligen inte mer än 7 mA, vilket innebär att ett batteri bör räcka för flera gig, men det är väldigt tråkigt att få batteritorsk under en spelning så NI rekommenderar användandet av eliminator.

Det går att köra Guitar Rig utan Rig Kontrol, men det är då viktigt att ditt ljudkort kan hantera en signal från en elgitarr på ett vettigt sätt. De flesta elgitarrer har ganska låg utsignal och vissa ljudkort har därför en speciellt anpassad högohmig ingång som passar för elgitarr. Just den typen av ingång finns redan på Rig Kontrol – i dubbel upplaga. Har du av någon anledning inte tillgång till Rig Kontrol rekommenderas att du använder just denna typ av instrumentingång – om den finns på ditt ljudkort. Nu följer ju Rig Kontrol med i paketet när man köper Guitar Rig, så dessa problem borde bara undantagsvis kunna dyka upp.

Det går i de flesta fall att köra en elgitarr genom en vanlig line-anpassad ingång, men man får bättre resultat med de speciella instrumentingångarna.

Det går att köra Guitar Rig med en eller två gitarrer – om man till exempel vill jamma med en kompis. Rig Kontrol har två ingångar och två utgångar. Om man använder båda ingångarna – för två gitarrer eller ett stereoinstrument – kan man däremot inte använda de kontrollfunktioner som ingår i Rig Kontrol. Fotpedalen skickar nämligen normalt dessa styrsignaler över den andra kanalen i audioform – alltså inte via MIDI eller USB – och är kanal två upptagen av en extra gitarrsignal faller detta styralternativ bort. Normalt använder man dock en gitarr i taget och man kan både välja parametrar/program med de fyra fotomkopplarna och styra controllerfunktioner, wahwah-effekter och liknande med fotpedalen. Guitar Rig har också en inbyggd ”learn”-funktion, så man kan själv välja vad man vill styra med pedalen.

Det är värt att påpeka att Guitar Rig i mångt och mycket är en stereoplugg och många av dess funktioner och effekter också kan panoreras i stereobilden.

FÖRDELAR SOM PLUGIN

Det går att köra Guitar Rig som ett fristående program, men det är när man stoppar in det som en plugg i ett värdprogram, som fördelarna blir riktigt stora. Det kan integreras helt och hållet i de sequencerprogram som har stöd för VST 2.0, Cakewalk DXi, Audio Units och RTAS.

Detta innebär att man kan automatisera och/eller via MIDI styra alla parametrar hos alla de olika komponenterna i Guitar Rig – det vill säga förstärkare, effekter och liknande. Man kan vänta med att bestämma vilken typ av förstärkare etc man vill använda i en mix ända in i det sista. Man kan också plocka in ytterligare effekter och pluggar före eller efter Guitar Rig i kedjan och kombinera allt detta till ett riktigt ”killer-sound”. Alla inställningar i Guitar Rig kan också sparas som en del av den sång du håller på med i din sequencer.

I handboken finns noggranna beskrivningar på hur Guitar Rig används i Cubase SX 2 och Nuendo som VST 2.0-plugg, i Sonar som DXi 2-plugg, i Digital Performer och i Logic 6 som Audio Unit-pluggar och i Pro Tools 6 som RTAS-plugg.

Så här, till exempel, beskriver handboken hur man använder Guitar Rig i Garage Band:

• Starta Garage Band

• Tryck på ”+” -knappen för att skapa ett nytt spår för ett “Real Instrument”. Här väljer man vilken typ av spår och vilken symbol man vill använda – en gitarr kan väl vara lämplig.

• Dubbelklicka på instrumentsymbolen eller tryck på I-symbolen för att få spårinformation.

• I info-fönstret tryck på triangeln under instrumentsymbolen för att få mer detaljer om spårinställningar.

• I den nedfällda menyn väljer man Guitar Rig FX bland de Audio Unit-pluggar som finns att tillgå.

• Genom att klicka på pennsymbolen bredvid Manual-menyn får man möjlighet att redigera Guitar Rig-inställningarna.

• Nu ligger Guitar Rig som en effekt-plugg på det valda ljudspåret. Ljudsignaler som kommer in på detta spår spelas upp genom Guitar Rig, men man kan närsomhelst stänga av effekten eller välja någon annan plugg. Guitar Rig-effekten i sig har inte spelats in på ljudspåret. Det inspelade ljudet innehåller bara direktljudet från gitarren.

På liknande sätt kan man använda Guitar Rig i vilket annat ljudprogram som helst – bara det finns stöd för något av de många pluggformat som Guitar Rig hanterar.

I ARBETE

De två system vi provkört Guitar Rig på har varit dels en Macintosh G4 2 x 800 MHz med ett Motu 2408 mkIII PCI-baserat ljudkort. Dels har vi kört på en Powerbook 867 MHz ansluten till en M-Audio FireWire410-ljudkort. Det hade varit intressant att se hur Guitar Rig trivts i en ny rask Macintosh G5 – speciellt i den lite klenare lap-topen fanns det tillfällen när man velat ha lite mer CPU-kraft. Med detta vill vi inte låta påskina att Guitar Rig är speciellt krävande – det handlar väl om hur många olika förstärkare, effekter och andra processorer man behöver i en gitarrkedja. Precis som det mesta i musikväg låter det ofta bättre om man fokuserar på en pryl och slipar på den tills man är nöjd i stället för att stoppa in fler prylar. Och slipa på detaljerna går det verkligen att göra i Guitar Rig.

Alla komponenter – förstärkare, effekter med mera – har en strömbrytare som fungerar som en riktig bypass-knapp. Komponenten tas ur kedjan, och den tar inte längre någon CPU-kraft. Utöver detta finns tre andra knappar: plus, minus och x. Minus ”viker ihop” komponenten ifråga så den inte tar så stor plats i racken. Plus öppnar upp några dolda funktioner i ett ”expertläge”– som kan var olika beroende på vilken komponent det handlar om – och x tar bort komponenten helt och hållet ur racken.

Förstärkarna – för att ta ett exempel – har från början en uppsättning kontroller som känns väldigt hemtama från det verkliga förstärkarlivet. Volym, bas, mid och diskant, master, reverb, (i vissa fall) tremolo och så vidare. Men till skillnad från en verklig förstärkare kan även en lekman gå in i Guitar Rig och justera Bias (förspänning) och liknande. Detta kommer man åt i plus- eller expertläget. Det går där också att ställa in en mängd andra parametrar: Power Supply simulerar 50 eller 60 Hz växelspänning till nätdelen, Variac simulerar vad som händer om man sänker matningsspänningen, Sag simulerar vad som händer om man skickar på förstärkaren en så kraftig signal att nätdelen ”storknar”. I ena ytterläget liknar Sag-kontrollen en rörbaserad likriktare, i andra läget en likriktare uppbyggd kring dioder. Response försöker efterlikna vad som händer med åldrade elektrolytkondensatorer i nätdelen och Bias är justeringen av förspänningen till rören.

Alla dessa funktioner ger ett mycket realistiskt intryck – man kan med några justeringar verkligen få en förstärkare att låta trött och åldrad. Och åt andra hållet finns många inställningar där förstärkaren kan fås att låta som en riktigt pigg nyservad rörförstärkare. Mycket övertygande!

Något annat som tilltalar mig mycket är att Guitar Rig som mjukvara är oerhört stabil. Jag har inte behövt uppleva en enda krasch hos det här programmet under hela tiden jag kört den! En extra poäng för detta.

LJUDINTRYCK

Ja, hur låter det då? Jag skulle inte kunna sova bra på natten om jag påstod att Guitar Rig låter exakt som förebilderna – att jag vid en blindtest så till den milda grad förblindats att jag inte skulle kunna skilja emuleringarna och originalen åt, men… av de olika virtuella rörförstärkare, emulerade högtalare och modellerade effektboxar jag lyssnat på ligger detta i absolut topp. Många av konkurrenterna har lyckats återskapa fullt användbara överstyrda rörförstärkare – kanske inte alltid på pricken så exakt så man kan säga att ”detta är en Mesa-combo, detta är en Marshall-top och inte en Hiwatt från samma år…”, men ändå, som sagt, fullt användbara. I fallet Guitar Rig säger mina öron att man lyckats komma ytterligare en aning närmare originalen, speciellt har man kommit en bra bit närmare när det gäller helt rena och aningen crunchiga ljudinställningar. De känns både rena och kraftfulla – med den tyngd man oftast bara hittar hos ”the real thing”.

Det är väl framför allt det intrycket jag får efter att ha spelat på Guitar Rig några veckor. Det låter bra – mycket övertygande och dynamiskt – eller med andra ord: det låter väldigt likt riktiga rörförstärkare. Tillsammans med den uppsjö av effekter – där många låter ruskigt bra – har man i Guitar Rig i princip det mesta man behöver för att skapa ett bra gitarrljud. Ett gitarrljud som både känns dynamiskt och kraftfullt – om man vill ha det så…

Av de olika gitarrförstärkarna är Fender Twin-kopian – TwangReverb – min absoluta favorit, och då speciellt när man kör den så rent som det bara går och med bara en gnutta fjäderreverb. Ursnyggt!

Även de andra tre förstärkarna låter mycket bra. Att man fokuserat på just dessa fyra rörförstärkare känns helt rätt. Det är trots allt fyra av de mest populära förstärkarna i elgitarrens historia – att välja bort Hagström GA-85 var förståndigt – den lät inte så värst bra i verkligheten…

SAMMANFATTNING

Jag är riktigt imponerad av denna mjukvara – och då har vi ännu bara hunnit till version 1.1. Jag har lyssnat på många av de andra virtuella gitarrförstärkare som finns – både i mjukvaru- och i hårdvaruform – och detta är, i mina öron, kanske den allra bästa. Den klarar bra av att göra skitiga, råa och överstyrda ljud, men framför allt gör den riktigt bra ifrån sig när det gäller kraftfulla, dynamiska, rena ljud – den bit som normalt är den allra svåraste. Om ni är ute efter en bra gitarrförstärkare i mjukvaruform – eller varför inte fyra – kolla in Guitar Rig. Det finns alldeles utmärkta demoexempel på Native Instruments hemsida – men allra helst, försök att testa den på egen hand. Men var beredd på att bli förtjust! Det blev jag.

Phonic Summit 16 Digital Console

Phonic Summit

Phonic Summit 16 Digital Console (test i MM nr 12/2010)

av Gunnar E Olsson

En sexton kanalers digitalmixer med motoriserade reglar, generöst med aux-tappningar, grupper och separata utgångar, inbyggda effekter och massor av anslutningsmöjligheter – det är en del av vad Phonic erbjuder med Summit 16.

En sexton kanalers digitalmixer med sjutton motoriserade reglar, åtta aux-tappningar, åtta grupper, lika många separata utgångar, en mängd inbyggda effekter och massor av anslutningsmöjligheter för under tjugo tusen – bara det låter som en bra deal. Lägger vi till digitala in- och utgångar på AES/EBU, mickförstärkare på alla sexton ingångarna, en beröringskänslig skärm i färg och möjligheter att utöka det hela med ett expansionskort som hanterar både USB och firewire, vilket gör Phonic Summit till ett tämligen avancerat ljudkort, så borde väl succén vara ett faktum? Nåja, låt oss ta det ett steg i taget.

HÅRDVARA

Hårdvarumässigt är Phonic Summit en normal sextonkanalsmixer. De sexton kanalerna hanterar både mick- och linjesignaler, har insertpunkter och fantommatning, som kopplas på fyra kanaler i taget med hjälp av små försänkta, aningen pilliga omkopplare på baksidan. De motoriserade reglarna (sexton kanaler och en master, samtliga 100 millimeter), alla kontakter och omkopplare i övrigt känns tämligen rejäla – som hos de flesta kinesiska byggen idag.

Hela mixern känns för övrigt gedigen och stabil. Den fungerar utmärkt som skrivbordsmixer, men rackmonteringskit följer med utan extra kostnad. Alla vanliga ingångar sitter upptill, ovanför gain-rattarna, de mer ovanliga och de flesta utgångarna hittar vi på baksidan (stereoutgångarna Main Out och Control Room på XLR, digital AES/EBU in och ut på XLR och åtta separata utgångar på balanserade telekontakter). Undantaget är en hörlursutgång (med egen volymkontroll) som sitter till höger om den stora färgskärmen. Nedanför och till höger om skärmen hittar vi även styrorgan för att välja olika funktioner, redigera effekter etcetera.

Med kanalreglarna sköter man även nivåer på de åtta tappningarna, grupperna och en del annat. Summit 16 har en meny som kallas Layer Mode. Med en av de tre knapparna under den menyn väljer man vilket lager man ska styra för tillfället: Channel, Aux/Group eller Multi. På så sätt har tillverkaren kunnat hålla mixern tämligen kompakt utan att göra avkall på antalet funktioner. De två första lagren är väl närmast självklara och Multi hanterar AES/EBU in, de båda effekttappningarna samt de åtta separata (multi-) utgångarna.

Panorering kräver dock att man först väljer Pan-funktionen på skärmen och därefter använder jogginghjulet för att ändra placeringen i stereobilden. Separata panoreringsrattar hade inte varit helt fel. Vi får nu nöja oss med tre tryckknappar på varje kanal för val av kanal, solofunktion och för att koppla in kanalen. Lite knepigt kan man kanske tycka. Jag hade kunnat nöja mig med att en vald kanal också automatiskt kopplades in.

Strömförsörjning får Summit från en extern ”svart-klump-på-sladden”-variant. Jag föredrar inbyggda nätdelar för att slippa dessa aningen opraktiska lösningar.

MJUKVARA

Det tar en rejäl stund för Summit-mixern att komma igång – drygt två minuter från det att man tryckt in strömbrytaren, vilket är lång tid även om man beaktar att den i botten innehåller en PC som ska hålla ordning på alla funktioner, kolla igenom alla DSP-enheter och så vidare.

När det gäller mjukvaran i övrigt finns det en hel del att säga. Man kommer åt det mesta via den stora touch-screen-skärmen. Jämfört med en modern mobiltelefon eller iPad är den dock trögjobbad och kan bara hantera en ”touch” i taget. Det som särskilt sviker är programmeringen kring displayen. De flesta funktioner går visserligen att komma åt utan att man använder touch-funktionerna, men även då man använder de fysiska reglagen går processen lite långsamt och ryckigt. Det finns hela tiden en rejäl fördröjning i alla förändringar man gör, oavsett om det är en regelinställning eller en knapptryckning.

Upptill i teckenfönstret har man hela tiden tio menyer att välja på, och i underkanten finns ett antal undermeyer där man kommer åt ytterligare funktioner. Om man inte kommer överens med touch-funktionerna finns nedanför fönstret fyra numrerade tryckknappar och två pilknappar, en uppåt och en nedåt. Pilknapparna stegar uppåt och nedåt i huvudmenyerna och med knapp 1–4 väljer man bland undermenyerna. Dessutom finns ett parameterhjul (scroll-hjul), fyra pilknappar och en knapp som är märkt Enter/Tap/Pre/Post. Det tog mig en bra stund innan jag insåg att denna knapp var det enda sättet att välja om aux-tappningarna skall ligga före eller efter regel. Jag utgick ifrån att man kunde nå dessa funktioner genom skärmtryckningar, eftersom man kan göra före/efter regel-val för andra signalvägar på det viset, men så är det inte.

Under testet skulle jag uppdatera operativet och effekterna i mixern, eftersom Phonic lagt upp en uppdatering på sin hemsida. Det som behövs för detta är ett SD-kort och den nedladdade mjukvaran. Uppdateringen består av två moment, där varje moment kräver omstart av mixern, vilket är ganska omständligt, och när jag efter fem försök med olika kort ändå inte fick det att fungera, så gav jag upp. Vid närmare genomläsning av de buggfixar som gjorts i uppdateringen hittade jag ”Update via SD card bugfix.” Om det finns en bugg som gör det svårt att uppdatera via SD-kort och det inte erbjuds några andra alternativ till uppdatering, hur gör man då? Moment 22. (Distributören meddelar att mixern alltid levereras med den senaste uppdateringen för optimerat användargränssnitt. I den version som hunnit bli aktuell under pressläggningen ska problemen med uppdateringsproceduren vara eliminerade.)

På plussidan noterar jag att mixern kan hantera 24 bitars upplösning och samplingsfrekvenser upp till 96 kHz; den interna effektdelen jobbar med en 40-bitars processor. Man kan spara och ladda in en mängd olika effektinställningar, och mixern kan själv spara ner ändringar var sjätte minut som scener. Sist men inte minst har den omvandlare och micksteg som låter riktigt bra, vilket jag strax återkommer till.

LJUD, EFFEKTER OCH EXTRA FUNKTIONER

Till de mer positiva delarna hos Summit 16 hör att den innehåller en massa riktigt användbara effekter. Till att börja med finns två effektblock. I det första blocket kan man välja bland tre typer av reverb samt alla de vanliga eko-, chorus- och flangereffekterna. Block två innehåller samma effekter, minus reverbdelen. Till blocken kan man skicka signaler från i stort sett mixerns alla hörn. Man kan också adressera utsignalen från den ena effekten till den andra, eller vilken annan väg man finner lämplig.

Dessutom finns en dynamisk processor (gate, expander, kompressor eller limiter) som kan kopplas in på alla ingångskanaler, Multi-utgångar och stereomixen. Detsamma gäller en fyrabands halvparametrisk EQ. Det finns alltså bra med DSP-kraft i Summit.

Hos alla effekter finns en mängd parametrar som man kan påverka slutresultatet med. Full poäng för det! Ljudmässigt låter effekterna neutralt och bra. Än så länge är det kanske lite magert med fabriksinställningar, men det är inget större problem eftersom man troligen bygger upp en bank med egna favoritinställningar efter en tids användning.

Även linje- och mickstegen låter neutralt, transparent och tämligen ofärgat. Man hade kanske kunnat ha användning för lite mer gain i mickförstärkarna, speciellt om man spelar in riktigt svaga ljudkällor, men å andra sidan slipper vi höra det där sista steget på gainkontrollen, där man släpper lös hela Niagara av brus och annat oljud, som många billiga micksteg bjuder på. De här stegen låter helt okej även på fullt skaft (50 dB förstärkning), och det tackar vi för. Även hörlursförstärkaren levererar välljud med tillräcklig kraft för att till och med en gammal lomhörd hippie ska bli nöjd.

Med det expansionskort som finns som tillbehör kan Summit 16 fungera både som USB- och firewirebaserat ljudkort med sexton in- och utgångar. Kortet är kompatibelt med Windows XP/Vista/7 och Mac OS X. Till det senare behövs inte ens några speciella drivrutiner. Det är bara att trycka in kortet och köra. Priset för kortet är knappa femtonhundra, så jag ser ingen anledning att inte stoppa in ett sådant redan när man köper Summit.

Något som jag däremot saknade var möjligheten att använda Summit som controller-enhet. Motoriserade reglar och det mesta annat i styrväg finns ju på plats, så här har man missat chansen att komma med en riktigt modern/komplett produkt. Kanske kommer denna funktion i en framtida mjukvaruuppdatering.

HANTERING

”Intuitive 16-Channel 8-Bus Digital Mixing Console” står det på framsidan av handboken. Intuitiv är dock inte det första ord jag kommer att tänka på efter att ha pysslat med den här mixern i några veckor. Jag är inte helt tappad bakom en vagn när det gäller hantering av diverse hårdvara och har kikat på andra digitala mixrar tidigare, men det är något som känns motigt med den här apparaten. Och ja, jag tror jag vet vad som är problemet. Man har helt enkelt velat för mycket med Summit 16. Det ska finnas så många möjligheter att göra allting med Summit att det till sist blir rörigt. Och problemet dök med största sannolikhet upp med den beröringskänsliga skärmen. Om man i stället hade valt en vanlig färgskärm, hade det nog varit lättare. Då hade man inte förletts tro att det gick att hantera mixern från denna. För detta är ingen bra touch-screen. Jag har bättre touch-screen i min bil, och jag har nyss gjort en djupdykning i Apples allt-i-allo-maskin iPad, där elva punkter kan vidröras samtidigt och påverka olika saker. På Summit kan man inte dra i en enda regel på skärmen. I stället är man hänvisad till den fysiska regeln eller scroll-hjulet, och inte heller dessa känns riktigt bra. Det är en rejäl fördröjning på alla reglage i förhållandet mellan skärm och verklighet. Det märkliga är dessutom att ett par av effekterna går att hantera via normala touch-funktioner på skärmen. Det gäller EQ-delen och de dynamiska processorerna. Där går det till exempel att dra i kurvan för att ändra tröskelvärdet. Jag vill inte påstå att det fungerar ypperligt, men det funkar i alla fall.

Som skäl till att man inte kan dra i reglarna på skärmen anger Phonic i handboken att ”This helps avoid any level setting mishaps” (ungefär: För att undvika missöden när man ställer in nivån). Förklara det, den som kan. Jag blev dessutom tvungen att kalibrera om skärmen för att den rätt som det var vägrade svara på tilltal. Jag anser nog att man inte ska behöva kalibrera en touch-screen överhuvudtaget, den ska bara fungera.

SAMMANFATTNING

På papperet ser Phonic Summit 16 onekligen ut som en riktig vinnarprodukt. Den har en inbyggd fyrabands halvparametrisk EQ, en uppsjö av dynamiska processorer och digitala effekter, en bra mätardel, en färgskärm som kan upplysa om allt som händer i mixern, riktigt trevliga micksteg, fullt användbara 100-millimeters motoriserade reglar, och kan via en överkomlig penning expanderas så att den kan användas som ljudkort. Den kan hantera sexton kanaler i taget, med åtta aux-tappningar och åtta separata grupper ut. Det är ett rejält bygge med idel professionella anslutningsmöjligheter och vid första anblicken blir man onekligen imponerad, men …

Vad som kunde ha varit en idealisk mixer för den lilla gruppens livebehov eller tämligen seriösa inspelningssituationer når ändå inte riktigt ända fram. Den väl tilltagna färgskärmen ser klart imponerande ut i sin framtoning och är tydlig och lättläst, men touch-delen är en klar besvikelse. Det är nog en av de mest svårjobbade beröringskänsliga skärmar jag stött på. Man har missat att göra något riktigt bra av touch-funktionerna, och även möjligheten att använda Summit 16 som en controller. Båda dessa tillkortakommanden kan kanske åtgärdas med lämpliga mjukvaruuppdateringar, men funktionerna borde ha funnits där redan från början. Då hade denna mixer fått ett riktigt bra slutbetyg. Nu blir omdömet mer blandat och vinglar mellan med stor tvekan och väl godkänt.

ESI Rekord M

ESI Rekord M

ESI Rekord M (test i MM nr 11/2010)

av Gunnar E Olsson

Ännu en kompakt inspelningsmaskin? ESI Rekord M är nog den minsta man kan hitta på marknaden idag, men vad har man offrat på kompakthetens altare? Läs och lär!

Utbudet av små, bärbara inspelningsapparater växer stadigt. Den senaste – men säkerligen inte sista – kommer från tyska ESI och bär namnet Rekord M. Dess mest iögonfallande egenskap är nog det lilla, nätta formatet, men hur är det med inspelningsmöjligheterna? Är de lika små, eller står de i kontrast till apparatens diminutiva yttre? Jag återkommer strax till det.

FUNKTIONER

ESI är mest kända för att bygga riktigt bra ljudkort, men Rekord M är deras första inhopp på den bärbara inspelningssidan – och riktigt bärbart blev det: 34 x 87 x 14 millimeter, med andra ord ungefär som en liten cigarettändare. Det lilla formatet till trots har ESI lyckats med konststycket att få plats med både en bakgrundsbelyst färg-LCD, inbyggda mikrofoner, högtalare och lite annat smått och gott i den lilla plastlådan. Inuti Rekord M finns även ett minne på hela 4 GB (icke utbytbart) och ett inbyggt batteri som laddas via USB från ansluten dator (Mac eller PC). Dock finns ingen möjlighet att ladda batteriet om man inte har tillgång till dator.

Både minne och batteri är alltså fast monterade, och vad beträffar de 4 GB som ESI bjuder på räcker det till cirka sex timmars okomprimerad inspelning med 16 bitar/44,1 kHz, vilket bör kunna täcka de flesta behov. Det faktum att man enbart kan ladda det inbyggda batteriet via USB kan däremot vara ett problem. Dock lär batteritiden vid inspelning ligga runt tolv timmar, så i de flesta fall räcker även detta.

Rekord M har två inbyggda mikrofoner som är riktade snett åt sidorna. De är dock inte placerade i någon formell X/Y-konfiguration. Dessutom finns ett miniteleuttag i stereo för den som vill ansluta annan programkälla. Här fungerar både dynamisk mikrofon och linjesignal. Även på utgångssidan finns ett ministereotelejack som dubblerar som hörlurs- och linjeutgång.

Längs ena sidan sitter, utöver ingångskontakten, en omkopplare för val av insignal (Int, Ext & Line), en funktionsknapp för olika menyval, ett volymreglage för utsignalen samt en Record-knapp. Längs andra långsidan hittar vi hörlurs/linje-utgången, en liten USB-kontakt (bakom en plastlucka) och en Hold-knapp som ska förhindra att man ofrivilligt ändrar på någon inställning.

Utöver den lilla färgdisplayen och en högtalare hittar vi på Rekord M:s ovansida en klassisk transportfunktionsruta (jag hade skrivit hjul, om den inte varit fyrkantig, ungefär som på Microsofts ”iPod-dödare” Zune). Ovanför teckenfönstret finns också en liten röd lampa som lyser och blinkar – allt efter behov – vid inspelning, laddning etcetera.

DE INBYGGDA MICKARNA

Det är faktiskt ganska enkelt att komma igång med att använda Rekord M, även utan handboken. Med hjälp av funktionsknappen och manöverknapparna på ovansidan gör man de inställningar som behövs.

Rekord M kan spela in i okomprimerat WAV- eller MP3-format via de inbyggda mikrofonerna, via en extern dynamisk mick eller från en linjekälla. När man använder de inbyggda mickarna finns två nivålägen att ställa in, Int och Wide. Det första läget är det så kallade normalläget. Det fungerar i de flesta fall – det använder automatisk inspelningskontroll, med allt vad det innebär. Med andra ord: om ljudnivån blir för stark tar en sorts kompressor vid och håller nere nivån. Det ger förstås ett visst pumpande som resultat om den behöver jobba alltför hårt. Det här läget är väl det som kan rekommenderas ifall man snabbt vill spela in en låtskiss med till exempel akustisk gitarr. Resultatet skulle kunna användas att bygga en låt på, ifall man vill tanka in filerna i en dator och jobba vidare med ytterligare pålägg. Detta är ytterst smidigt, eftersom Rekord M är kompatibel med de flesta operativ på både Mac och PC. Man ansluter bara den medföljande USB-sladden till sin dator, och vips dyker Rekord M upp som en ”hårddisk” på skrivbordet. Därefter är det bara att dra över de filer man behöver till lämpligt ställe i den egna datorn. Man kan till och med spela upp ljudfiler direkt från Rekord M:s minne, utan att först kopiera dem till datorns interna hårddisk. Mycket praktiskt om det rör sig om många filer och eftersom dessa inte kan namnges i Rekord M.

Det andra läget (Wide) används om man ska göra distansinspelning i ett större rum. Där har insignalen gainats upp rejält och det pumpar på rätt rejält om det dyker upp starkare signaler. I detta läge hör man också tydligare de tillkortakommanden som den enklare mikrofonförstärkaren uppvisar: rätt mycket brus, en del distorsion etcetera. Att man valt att kalla inställningen Wide är kanske förvillande, och det är möjligt att man även labbat med mikrofonernas fas/upptagningsvinkel – det framgår inte av handboken – men den stora förändringen är den höjda inspelningsnivån.

Ett dilemma är att det inte går att göra några förändringar efter att man tryckt in inspelningsknappen. Man kan inte byta inspelningsläge, inte heller justera lyssningsnivån. Allt sådant måste justeras innan man tryckt på Record. Lite bakvänt, kanske?

EXTERNA KÄLLOR

Hursomhelst, man kan även välja att använda en extern dynamisk mick eller koppla in en ljudkälla med linjesignal: en DAT-bandare, en mixer eller liknande. Med den inbyggda mikrofonen styrs inspelningsnivån helt automatiskt, med ansluten extern mick kan man inte styra alls, och med linjesignal kan man välja nivå från –12 till +12 dB i 3 dB-steg.

Däremot får man ingen indikering på hur nivån passar. Här finns ingen mätare, varningslampa eller liknande. Man jobbar helt i blindo och får helt och hållet lita på sina öron – efter att inspelning skett. Detta är förstås ett klart tillkortakommande.

En positiv detalj är dock att ESI skickar med passande sladdar för att ansluta en normalstor telekontakt till mickingången och för att koppla in två telepluggar till den med ministereotelekontakt försedda linjeingången. Dessutom hittar vi både en tryckt liten handbok, en bärrem och en USB-kabel för anslutning till dator i kartongen.

Även om man ansluter en extern dynamisk mikrofon hör man mickpreampens något störande brusnivå. Om man däremot kopplar in en extern mickpreamp via linjeingången kan man få in en riktigt snygg signal i Rekord M, men det är väl lite ”over-kill” att göra på det viset. Man förtar ju något av Rekord M:s styrka, det nätta formatet, genom att koppla in externa prylar som är mångdubbelt större än inspelningsmaskinen. Man kan nog i stället nöja sig med att se Rekord M som ett ytterst smidigt fickminne för de stunder då inspirationen flödar och man är långt borta från vanliga inspelningsmöjligheter.

I säljtexten till Rekord M skriver ESI: ”affordable and compact handheld audio recorder with professional studio quality.” De första två egenskaperna kan jag hålla med om, men att hävda att den levererar professionell studiokvalitet känns lite överdrivet, även om specifikationerna ligger på 16 bitar/44,1 kHz.

SAMMANFATTNING

ESI ger sig med Rekord M in i ett hett segment på ljudmarknaden. Där finns redan nu en uppsjö av bra och kompakta inspelningsapparater, och fler är på väg. Rekord M är ytterst liten och kompakt – minst av alla jag sett hitintills. Den är också relativt billig och har både inbyggt batteri och kortminne på 4 GB. Samtidigt känns den lite som en leksak: lite för plastig och ömtålig. Och någon ”professionell studiokvalitet” är det varken på ljudet eller på själva apparaten.

Om man verkligen behöver en lättjobbad skissapparat för att spela in låtidéer – de har ju ofta en tendens att dyka upp när man minst anar det – då kan Rekord M däremot passa som en cigarettändare i kavajfickan. Det finns ju stunder då storleken har en viss betydelse, och Rekord M:s största säljargument är trots allt det lilla formatet.

Apple iPad för musiker

Apple iPad

Apple iPad för musiker (artikel i MM nr 11/2010)

av Gunnar E Olsson

Du har knappast missat Apples nya produkt iPad, manicken som ligger mitt emellan en iPhone och en bärbar dator och vars popularitet till och med överraskade Apple själva. Så till den grad att produktlanseringen utanför USA fick skjutas upp i över ett halvår på grund av att man inte hann tillverka tillräckligt många exemplar för att möta efterfrågan. Vi tar här en titt på iPad ur musikerperspektiv – är den användbar för oss också?

Det här är inget regelrätt test av Apple iPad. Det överlåter jag åt andra att göra. Det jag har velat göra är att se om iPad kan användas som ett seriöst musikverktyg, och i så fall hur. Till stor del beror det förstås på vilka program som finns till iPad, så det främsta syftet med denna artikel är att gå igenom mina musikfavoriter bland iPad-programmen – eller appar som det heter i iPhone-/iPad-världen.

En kort bakgrund

Med iTunes lyckades Apple med konstycket att få folk att betala för att ladda ner musik. Man lyckades även skapa en ”mobiltelefon” som alla kunde hantera, med plats för allt man behövde – eller trodde sig behöva. Nu har man än en gång lanserat något som man inte visste att man måste ha, Apple iPad.

Folk har försökt beskriva den som en pekplatta, eller minidator, mediaspelare, läsplatta, eller … Inte ens den svenska tullen vet vad det är.

Många ser iPad som en förvuxen iPhone, och det ligger det en hel del i. Det rör sig om en enklare dator vars framsida i princip består av en pekskärm. Skärmen mäter 9,7 tum (24,6 centimeter) på diagonalen och klarar att känna av elva olika beröringspunkter samtidigt, där iPhone-skärmen klarar fem.

Likheterna med iPhone är annars fler än olikheterna. Reglagen är i stort sett desamma: en på-/av-/låsknapp, ett reglage för ljudvolymen, ett mik-/hörlursuttag, och en Home-knapp. Det enda som förändrats är att man ersatt ljudavstängningsknappen med en knapp för att låsa skärmbilden i horisontellt eller vertikalt läge. Annars vänder sig bilden automatiskt utifrån hur iPaden placeras. På den nedre kortändan sitter den klassiska 30-pinnarskontakten, ”dockan”, där det mesta av fast kommunicerande med omvärlden äger rum. Liksom på iPhone 4 har Apple dock förändrat konfigureringen av dockan, jämfört med tidigare modeller.

Alla övriga reglage dyker upp i mjukvaruform på den gudomligt lättarbetade beröringskänsliga skärmen. Mjukvarumässigt är den en iPhone – fast utan telefon. Den har däremot både inbyggd mikrofon och högtalare.

Storleken gör också att det finns plats för ett större och kraftfullare batteri. De utlovade batteritiderna på upp till 10 timmars videotittande klarar den galant; det tog faktiskt närmare en veckas ”blandad körning” innan jag behövde ladda den första gången.

Det trådlösa nätverket (WiFi) som finns inbyggt i alla iPhone-/iPad-apparater fungerar förstås ypperligt för att kommunicera med omvärlden. Många av de appar vi ska titta på drar nytta av detta, både för att skicka färdiga låtar, MIDI-filer och patcher till en stationär värddator, och för tvåvägskommunikation i realtid mellan appar och dator.

Det går oftast att använda ett befintligt nätverk, via router, för kommunikation mellan iPad och den dator där de andra musikprogrammen huserar, men det kan vara en god idé att skapa ett eget speciellt nätverk (Ad-Hoc network) för detta ändamål. Ofta kan man få ner latencyn i till exempel kontrollenheters kommandon på så vis.

I den kommande versionen av iOS 4.2 för iPad hittar vi både multi-tasking och stöd för CoreMIDI, alltså inbyggt MIDI-stöd på systemnivå. Det kommer säkerligen att innebära en flod av appar som kommunicerar både med varandra och med externa MIDI-enheter.

Programutbud

Men en dator är inte mycket värd utan att det finns program för den. Till att börja med fanns inte många appar speciellt skrivna för iPad, däremot uppgick summan av appar till iPhone och iPod Touch totalt till runt 200 000. Och, framför allt, de flesta av dessa appar kunde även köras i den nya iPaden. Visserligen fick gränssnittet skalas upp för att fylla ut den nya skärmytan, men de flesta funkade lika bra på den nya apparaten.

Det dröjde dock inte länge innan det började dyka upp appar som var direkt skrivna både för iPadens större skärm och som kunde dra nytta av den. Antalet renodlade musikrelaterade iPad-appar är i skrivande stund drygt 600 stycken, men många av de drygt 5 000 musikapparna som skrivits för iPhone går utmärkt att köra på iPaden. Det här är med andra ord en marknad som formligen exploderar. Jag har kikat på ett 40-tal olika musikappar och försökt vaska fram några guldkorn, som presenteras här. Inte ens i våra våtaste drömmar kunde vi föreställa oss att vi skulle stöta på en så rik åder av underbara musikverktyg!

Tillbehör och kringutrustning

Vitsen med en sådan här apparat är att den ska vara liten och självförsörjande, men det finns även ett behov av att kunna kommunicera med omvärlden – med musikprogram i en stationär dator, eller med hårdvara som används i den egna studion.

Det kan handla om att spela in ljud – sång eller akustiska instrument – men det kan också vara så att man hellre vill använda sin vägda pianoklaviatur än de små touch-tangentbord som dyker upp på iPadens pekskärm beroende på vilken app man använder. Det här är ett område som vi hoppas kunna återkomma till i kommande MM-tester, men det finns ändå några produkter vi vill nämna.

När man använder många av de instrument som finns till iPad dyker det upp en klaviatur på iPadens pekskärm. Vill man hellre använda sin vanliga MIDI-klaviatur måste man alltså få MIDI-signaler in och ut ur iPaden. Detta kan göras med hjälp av Line 6 MIDI Mobilizer (www.luthman.se, 649 kronor). Det är ett stycke hårdvara som ansluts till iPad-dockan och i andra änden har två vanliga MIDI-kontakter. Det medföljer även en tillhörande mjukvara, som kan hantera MIDI-signaler både in och ut. Tillsammans med mjukvaran MIDI Memo kan man förvandla sin iPhone eller iPad till en enkel MIDI-sequencer, som även kan användas för MIDI-dumpar. Många andra mjukvarutillverkare väntas skriva tillämpningar för MIDI Mobilizer.

För den som tycker att den inbyggda mikrofonen i iPhone eller iPad inte riktigt håller måttet finns en mängd olika alternativ – alltså externa mikrofoner av bättre kvalitet än den inbyggda. Tyvärr kan för närvarande iPhone-micken Blue Mikey inte användas, då den är gjord för den gamla typen av iPhone-docka. Men jag har svårt att se att det inte kommer en uppdatering så att den kan användas till iPad eller iPhone 4. Det finns dock en mängd mickar som kan anslutas till hörlurs-/mikrofonkontakten, allt ifrån Vericorder MiniMic (ca 20 dollar) och Brando Mini Capsule Mic (ca 10 dollar) och uppåt.

iPad Camera Connection Kit är en liten adapter som ansluts till dockan för att man ska kunna ladda över bilder via USB direkt från sin digitalkamera. Det rör sig alltså om en USB-port, men för närvarande är den blockerad för annan användning än just överföring av digitala bilder. Vi får hoppas på en uppluckring i protokollet och att mjukvaruutvecklare (kanske i samarbete med Apple) använder denna USB-koppling även för andra mer musik- och ljudrelaterade överföringar.

Audio Copy/Paste är ett protokoll som låter användaren kopiera ljudfiler internt inom ett program eller mellan olika program som stödjer det här protokollet. Det kan även hanteras av Apples klippbord i din Mac. Där kan du alltså även kopiera ljudfiler till din dator inifrån iTunes. Här finns mer information om protokollet och de olika appar som stödjer det: www.sonomawireworks.com/iphone/partners/#pasteboard.

Inspelningsappar

Sonoma Wireworks FourTrack / StudioTrack (www.sonomawireworks.com).

Vi testade FourTrack 1.0 för iPhone (75 kronor) för en tid sedan. Den är nu uppe i version 4.0 och har nu bland annat stöd för AudioCopy, nedmixning av spår, etcetera. Det fungerar utmärkt även på iPad, men det finns nu även en större version för iPad, StudioTrack (299 kronor), som kan hantera upp till åtta spår, med effekter som reverb, kompressor, EQ med mera. Detta är den enda seriösa mångkanaliga ljudinspelningsapp jag har hittat. Problemet är dock fortfarande att hitta en tillräckligt bra mick för att detta ska vara riktigt meningsfullt.

Vad som däremot fungerar utan extra tillbehör är de många multikanal-apparna, som hanterar enbart syntar, samplade ljud och så vidare. Nanostudio (blippinteractive.co.uk, 109 kronor) är eniPhone-app som faktiskt fungerar bättre på den större skärm som iPad erbjuder. Som många uppskalade iPhone-appar blir den en aning taggig i grafiken, men detta uppvägs lätt av den ökade hanterbarheten.

NanoStudio erbjuder en virtuell studio, en traditionell spårbaserad sequencerdel, en mjukvarusynt med samplingsmöjligheter, som kan köras på fyra kanaler samtidigt. Till detta kommer samplade trumuppsättningar, för två ytterligare spår och möjligheter att påverka ljuden med både kraftfulla filter och generösa modulationsmöjligheter. Den färdiga musiken kan mixas ned i mixerdelen till en Wav-fil som sedan kan exporteras till din dator. MIDI-export väntar vi fortfarande på.

Xewton Music Studio (www.xewton.com, 109 kronor) är en sequencerapp som kan hantera 128 spår. 26 samplade instrument ingår, vilka täcker en mängd olika musikstilar, och 47 ytterligare instrument går att köpa till. Här finns också en mängd olika effekter att tillgå, även om man inte har möjlighet att förändra de samplade ljuden i lika hög grad som i NanoStudio. Ytterligare ett stort plus ger vi för möjligheterna att exportera låtarna som Wav- eller MIDI-filer.

Ett annat sätt att hantera inspelningar har Aurora Sound Studio HD (4pockets.com/aurora, 299 kronor). Den är patternbaserad och jobbar med fjorton ”lager”, där varje lager består av ett instrument som är 12-tons polyfoniskt. Upp till 32 pattern/mönster i upp till sexton steg kan skapas och kedjas samman till en låt bestående av upp till 199 pattern. Här finns också enorma möjligheter att filtrera och redigera varje ljud, effekt etc, och att sedan skapa effekter i realtid, men man är förstås låst till att hålla sig inom mönstret. Det blir svårt att få till något riktigt sväng. Färdiga låtar kan exporteras med separata instrument och rubbet, som Wav-filer eller som MIDI-filer, via FTP. Aurora är inte billig, men om man gillar upplägget är hon väl värd pengarna.

Pianist Pro är en av en mängd olika appar från MooCowMusic (www.moocowmusic.com, 75 kronor). Till en början får man intrycket att Pianist Pro är en i raden av vanliga spela-piano-appar, men under ytan finns ett oanat djup, med både inspelningsmöjligheter, en riktigt bra trumsequencer som kan fås att svänga, möjligheter att använda en eller två vanliga pianoklaviaturer, eller en helt annorlunda klaviatur, där man kan påverka filter och/eller pitch beroende på var på ”tangenten” man spelar. En effekt som efterliknar det man kan åstadkomma med ett riktigt anslagskänsligt/aftertouch-keyboard. Även den vanliga klaviaturen har ett visst mått av anslagskänslighet, beroende på var på tangenten man spelar. Appen kan även både ta emot och sända MIDI-meddelanden i realtid över WiFi i de båda protokollen som används idag, DSMI och OSC. Man kan alltså använda iPaden som trådlöst MIDI-masterkeyboard eller trådlöst styrd synt, allt efter behag.

Gitarrförstärkare

Vill man spela gitarr med hjälp av sin iPad går även det för sig. Förstärkaremuleringen AmpliTube iRig har MM redan kikat på (i nummer 09-2010), men även Peavey och Agile Partners har tillsammans konstruerat en hårdvara med tillhörande gitarrförstärkaremuleringsapp – AmpKit Link (www.svenskmusik.se, 395 kronor). I bägge fallen köper man till en speciell kontakt som låter användaren koppla in gitarren till iPaden via anslutningen för hörlur/mikrofon. Ett alternativ är Sonoma Wireworks GuitarJack (199 dollar) som ansluts i den andra änden av iPhone/iPad, där vi hittar en 30-pinnars multikontakt, den så kallade ”dockan”. Än så länge fungerar GuitarJack bara med tidigare versioner av iPhone och iPodTouch, men en GuitarJack 2, som även ska fungera med iPad och iPhone 4, är på gång. GuitarJack har reglerbara ingångar både för gitarr och linje-/micksignal.

Rytminstrument

I avdelningen trummaskiner och ”groove-boxar” hittar vi en mängd intressanta appar. Givna takthållare är förstås både Propellerheads ReBirth (rebirthapp.com, 49 kronor) och Korg iElectribe (www.korg.com/ielectribe, 149 kronor), som båda ligger väldigt nära sina fysiska förebilder och båda är sjukt roliga och lätta att programmera. ReBirth är fortfarande en iPhone-app, som behöver snyggas till lite innan den släpps för iPad, medan iElectribe är fixad och klar.

Andra appar av liknande sort som förtjänar ett omnämnande är IK Multimedias GrooveMaker (www.groovemaker.com), som finns i en mängd olika utföranden (från 0 kronor och uppåt), DrumTrack8 (www.simple-is-beautiful.org, 28 kronor), Bassline (www.finger-pro.com, 38 kronor), Looptastic (www.soundtrends.com, 109 kronor) och syskonparet bleep!Box och bleep!Synth (www.bleepboxapp.com, www.bleepsynthapp.com, 75 kronor respektive 38 kronor). Speciellt bleep!Box är en klar favorit hos undertecknad, för de generösa redigerings- och filtreringsmöjligheterna.

Det finns även en hel del trumpad-appar, men där tycker jag det är svårt att rekommendera någon speciell app, eftersom jag inte hittat någon som på ett smidigt sätt tar sig förbi iPadens begränsningar när det gäller anslagskänslighet. För den som ändå vill prova sig fram finns bland många andra: Drumkit XL, Pocket Drum, DrumMeister Grand och svenska DigiDrummer.

Syntar, pianon med mera

På synt- och pianosidan finns en uppsjö av appar av skiftande kvalitet. Det mest genomgående temat är nog att man försökt skapa något som ser ut som en synt, med de fysiska begränsningar som det kan innebära att föra över detta till en iPad. De flesta av utvecklarna använder traditionell klaviatur, men många skapar olika filtereffekter, anslag etcetera, beroende på var på tangenten man spelar. Detta kan vara en aning pilligt.

Ett företag som går vidare på det temat är Normalware, som med sin Bebot har blivit min absoluta favorit på syntappsidan. Den har fyra olika vågformer, en massa olika filter- och modulationsmöjligheter, och använder hela iPad-plattan som spelplatta. Bebot kostar 15 kronor och jag kan bara säga: köp den!

En annan app köpte jag av en enda anledning: namnet. Det var Olsynth från företaget OlsonVox, och jag kände att jag bara måste testa den. Lika snart insåg jag att det var en miss. Glöm den! Den var faktiskt inte värd pengarna. Prova hellre till exempel NLog FreeSynth (www.temporubato.com). Riktigt bra synt, och gratis!

Andra rekommendationer vill vi ge till PocketOrgan C3B3 (www.insideout.co.jp, 22 kronor) – en Hammondorgel med drawbars och rubbet, och de ytterst realistiska virtuella Mellotronerna Ellatron HD och Mellotronics M3000 (www.omenie.com, 45 kronor respektive 95 kronor). Till den sistnämnda har Streetly Electronics använt samma originalband som till Mellotron M4000. Det låter mycket bra!

Utöver de gitarrprylar vi tidigare nämnt finns en mängd olika gitarrelaterade appar. Guitartist (moocowmusic.com, 28 kronor) är en av de intressantare. Du kan till och med bända strängarna och skapa svajarmseffekter genom att skaka på iPaden.

Kontrollappar

De allra mest seriösa apparna hittar vi bland kontroll- och fjärrstyrningsprogrammen, och det är där iPad riktigt glänser.

AC-7 Pro (www.saitarasoftware.com, 75 kronor) är en mycket kraftfull app som emulerar en Mackie Control och som kan kommunicera med din dator för att styra en mängd olika program – Logic, Digital Performer, Pro Tools – åtta spår i taget. Den kan i sitt MC-läge även styra diverse mjukvarusyntar och liknande. Din dator behöver en liten gratis-plugin, DSMI Server, för att kunna kommunicera med iPad-appen. Sedan har du dina ”motoriserade” reglar och rubbet i en app som kostar 75 spänn. Inte illa!

Saitara har även en massa andra appar på programmet: en något nedskalad kontroll-app, AC-7 (45 kronor), en MIDI-gitarrapp, AG-7, en keyboard-dito, AK-7, samt en trumpadapp, AP-7 (15 kronor/st). Samtliga är i första hand tänkta för iPhone, men funkar utmärkt även med iPad.

Svenska Entrackment (www.talkative.se, 22 kronor) är en enklare controller som idag enbart fungerar med GarageBand. Logic, Pro Tools och Record är dock på G.

ProRemote (www.folabs.com) finns i två olika modeller, 149 kronor eller 749 kronor. Den större modellen motsvarar fyra (!) Mackie Control Universal Pro och appen stödjer officiellt Pro Tools, Ableton Live, Logic och Soundtrack Pro. Detta är den klart mest kraftfulla controllern. Det enklare Pro Remote Light Edition klarar fortfarande att styra de flesta musikprogrammen, dock ”bara” med åtta kanaler. Det kan vara ett vettigt alternativ för den som upplever 749 kronor som aningen dyrt.

Ableton Live har lyckats locka till sig flera olika controllerappar. touchAble (www.touch-able.com, 129 kronor) är den jag upplever som mest praktiskt för mina behov. Den kräver, liksom de övriga controller-apparna, att du först installerar ett par små tillägg i din dator. Man kan med touchAble trådlöst starta olika clips/loopar, reglera nivåer, panorering etc. Mycket smidigt!

Hos den starkaste konkurrenten Griid (liine.net/griid/ 189 kronor) har man en avancerad app för att styra vilka clips/loopar som ska spelas, men saknar mixerfunktionerna från touchAble. Griid känns som en starkare app för ett rent liveanvändande och den kommer säkert att bli populär hos många Live-artister.

Ytterligare en kontrollapp som känns mycket intressant är TouchOSC (www.hexler.net, 38 kronor). Den bygger på OSC-protokollet (Open Sound Control), som stöds av en mängd olika program. Med hjälp av ett trådlöst nätverk skickas meddelanden via UDP-protokollet. Mallar för olika program/funktioner kan skapas i TouchOSC Editor och med hjälp av till exempel OSCulator (www.osculator.net) kan man adressera de olika MIDI-parametrar som man vill styra via TouchOSC-appen. Till touchOSC utvecklas ständigt nya mallar och tillämpningar. Editorappen är gratis och OSCulator kostar 39 dollar. Med touchOSC kan man styra Logic, Live och andra program, men även använda trumpads, mixa etc. Det är en ytterst kraftfull app, om än en aning pillig att konfigurera.

För den som använder Motu Digital performer finns ett gratisapp, DP Control (www.motu.com), där man kan styra många av DP:s funktioner trådlöst från sin iPhone eller iPad.

Presstopp!

Väldigt sent under testperioden dök ett par appar upp som jag skulle ha velat ägna mer tid åt. Dels för att de var riktigt intressanta, dels för att de var riktigt kluriga att komma underfund med – vilket i sin tur förstås gjorde dem ännu mer intressanta. Det var dels en loophanterings-app, som hette Mixtikl 2 (intermorphic.com, 28 kronor) – finns som iPad-app och för din vanliga Mac/PC för 39:99 dollar – dels ryska SunVox (www.warmplace.ru/soft/sunvox/ 38 kronor), som är en sequencerapp med kraftfulla syntmotorer och ett mycket intressant/märkligt gränssnitt. Även SunVox finns för din stationära dator.

Sammanfattning

Speciellt för den som jobbar med olika former av elektronisk musik är iPad en ytterst intressant produkt. Med bra mjukvaror har man lyckats skapa en mängd mycket kraftfulla syntmotorer. För de av oss som är mer fokuserade på akustisk musik gäller det att hitta en tillräckligt bra mick i ett litet format för att lyckan ska bli total. Jag letar fortfarande.

Vad beträffar iPad som kontrollenhet kan den bli hur stor som helst. Touch-funktionerna finns där och mjukvarufolket skriver appar som hela tiden överträffar varandra. Prismässiga jämförelser bli närmast löjliga. Det finns idag en mängd hårdvara som man kan ersätta med en iPad plus app. Vi har Mackie Controller och alla varianter på den, men även Novation LaunchPad och Akai APC 20/40, som båda används för att styra Ableton Live, kommer att få tuff konkurrens från iPad-appar. Och på den vägen är det …

Själv släpper jag aldrig ifrån mig min iPad – och inte heller min 15-kronors Bebot-app! 

Zoom R16

Zoom R16

Zoom R16 (test i MM nr 2/2010)

av Gunnar E Olsson

Inte först, inte störst, inte vackrast, men kanske allra mest för pengarna? Zoom R16 kombinerar en sextonkanalig digitalporta med ett ljudkort som hanterar åtta kanalers inspelning. Som grädde på moset kastar man in en uppsättning controller-funktioner, och sedan ytterligare lite mer.

Man blev inte först med den nya superkombinationen SD-recorder, controller och ljudkort i ett, men frågan är väl om inte Zooms variant på temat, R16, blir en ovanligt svårslagen produkt. Roland/Cakewalk var först ut med sin variant, Sonar VS-100 (se MM 10-2009), men sedan fick vi vänta lite extra länge på Zoom R16. Den första versionen man släppte – i väldigt begränsad upplaga – behövde en chip-uppgradering innan allt funkade till hundra procent. Nu när detta är åtgärdat är det med stor spänning vi griper oss an testandet av årets mest efterlängtade hårdvara – i alla fall i min lilla studio.

GRUNDUPPSTÄLLNING

Det är en imponerande laguppställning som R16 presenterar. Det är en fullfjädrad sextonkanalsporta som spelar in på SD-kort i 24 bitars upplösning, upp till åtta kanaler i taget. Det är även ett USB-baserat ljudkort som hanterar åtta kanaler in och två ut med 24/96-kvalitet, och det är en kontrollenhet som emulerar Mackie Control-protokollet. Dessutom kan man både tanka över ljudfilerna från R16 till sin dator och spara dem till ett USB-minne som man ansluter till den extra USB-port som R16 försetts med (den har alltså två USB-portar). Via denna extraport kan man även ansluta ytterligare en R16 för samtidig inspelning av upp till sexton kanaler. Zoom skickar även med Cubase LE, för både Mac och PC, för att man snabbt ska komma igång med musikskapandet.

DIGITALPORTA

Om vi tar en lagdel i taget: Digitalportan har två inbyggda mikrofoner av samma typ som sitter i Zoom H4n – med andra ord riktigt hyfsade elektreter. Dessa sitter längst ut på de två hörn som normalt är närmast användaren. Dessutom har den alltså åtta kombikontakter på baksidan (XLR/tele). Alla hanterar balanserade eller obalanserade kontakter, efter behag. Två av ingångarna kan leverera fantommatning, medan en hanterar såväl vanliga lågohmiga ljudkällor som högohmiga – såsom elgitarrer, elbasar och liknande – tack vare en för ändamålet lämplig omkopplare.

R16 kan drivas via den medföljande nätadaptern eller med hjälp av sex AA-batterier. När man använder R16 som ljudkort kan den även drivas via USB-porten. Den innehåller inga fläktar, hårddiskar eller andra rörliga delar. Detta gör den till den tystaste porta som jag någonsin testat. Absolut knäpptyst! Det innebär att man verkligen kan utnyttja de inbyggda mickarna utan störande ljudproblem. Den enda ljudstörning jag upplevde var att jag vid något tillfälle fick ett svagt brum på vissa ingångar när jag använde nätadaptern. Jag rekommenderar därför att man kör R16 på batterier när man gör riktigt krävande inspelningar. Den drar väldigt lite ström. En uppsättning alkaliska batterier bör räcka cirka 4,5 timmar, enligt tillverkaren.

De reglage man har tillgång till är de vanliga transportfunktionerna: play, stop, record, snabbspolning framåt och bakåt etcetera. Det finns även ett jogging-hjul och ett pilkors med Enter-knapp i mitten, samt en Exit-knapp placerad emellan dessa för olika redigeringsändamål. R16 har nio reglar, åtta kanalreglar och en stereomasterregel. De är varken jättelånga eller motoriserade men för ändamålet fungerar de alldeles utmärkt. Ovanför varje kanalregel finns en Play/Mute/Rec-knapp och en enklare lysdiodförsedd nivåmätare med fyra steg. Ovanför dessa sitter gainrattar och ingångsomkopplare för respektive kanal.

Den så kallade Control-sektionen består av tio tryckknappar. Här kommer man åt de olika inbyggda effekterna (mer om dessa senare), panorering, EQ, diverse olika systemverktyg, ångrafunktionen med mera. Här finns även knappar för att stega sig uppåt åtta kanaler i taget (om man använder R16 som controller) eller växla mellan kanal 1–8 och 9–16 (när R16 agerar digitalporta). Man kommer alltså bara åt åtta kanaler i taget – reglagen räcker inte till för mer. Detta, liksom hanteringen av effekter (se nedan) och frånvaron av dedikerade panoreringsrattar, är väl R16:s största tillkortakommanden; inte heller teckenfönstret hade mått illa av att skalas upp en aning. Men allt detta är något man lär sig leva med, och efter ett tag fungerar det till och med riktigt bra. Man måste väga allt detta mot priset på produkten. Fysiska reglage som rattar, reglar och liknande kostar mycket pengar; här har man i stället prioriterat ljudmöjligheter och andra funktioner. Helt riktigt, om ni frågar mig.

USB-BASERAT LJUDKORT

Så är ju Zoom R16 ett USB 2.0-baserat ljudkort också. För att kunna fungera som ljudkort behöver R16 drivrutiner och dessa följer förstås med på en av de CD-skivor som ligger i paketet. Utöver programvaruskivorna och själva R16 innehåller kartongen en nätadapter, en USB-kabel, ett minneskort (på 1 GB) och ett par handböcker. Dessa finns också i PDF-format på skivan med drivrutiner, för den som föredrar den varianten.

Som digitalporta spelar R16 in i 24 bitars upplösning och upp till 48 kHz samplingsfrekvens, men som ljudkort klarar den av att hantera 24/96 (bitar/kHz) så länge datorns inspelningsprogram stödjer detta – vilket de flesta program gör idag.

Som kuriosa kan jag nämna att det går att spela in på SD Card-bandaren samtidigt som R16 agerar ljudkort och spelar in på datorn. Jag har ännu inte kommit på vad man ska ha den här funktionen till, men det finns säkert tillfällen när den kommer väl till pass.

Antalet in- och utgångar är förstås detsamma oavsett om R16 agerar ljudkort eller porta: åtta kanaler ljud in och två kanaler ut. Dessutom kan man använda R16:s inbyggda effekter även vid mixning via ljudkortet, men där har användaren antagligen pluggar som matchar dem i R16 – och lite till.

CONTROLLER/STYRPULT

Med det inbyggda stödet för Mackie Control-protokollet kan R16 agera styrpult till de flesta musikprogram på både Mac och PC. Jag har inte haft möjlighet att testa med alla, men i det medföljande Cubase LE har man möjlighet att styra både med transportknapparna och reglarna. Här går det smidigt att jobba sig uppåt och nedåt i programmet, åtta kanaler i taget, med hjälp av de båda Bank Select-knapparna. Känslan av att kunna styra sin datorbaserade arbetsstation med denna lilla behändiga apparat är näst intill överväldigande. Nivåjustering på de olika kanalerna fungerar helt godkänt, trots de små, nätta reglarna. Ytterligare tester med bland annat Motu DP6, Apple Logic 9 och Ableton Live 8 gav lika goda resultat. R16 fungerar i alla dessa program både som ljudkort och kontrollenhet för styrning av transportfunktioner och reglar. Till och med de fem funktionsknapparna fungerade i Logic. Riktigt bra!

HANTERING

R16 hanterar inte flera alternativtagningar på samma spår, som vissa hårddiskbaserade digitalportor. Å andra sidan gjorde inte de gamla kassettbaserade portorna det heller, och det blev musik gjord ändå. I min värld är det till och med en fördel med dessa begränsningar. Då blir man tvungen att bestämma sig för en tagning och slipper den digitala världens förbannelse: att kunna ångra, ändra och redigera i all evighet. Med en R16 kanske musiken blir färdig någon gång. Jo, R16 har faktiskt en ångrafunktion, men då handlar det bara om en nivå: du kan alltså ångra ditt senaste misstag, men inte det du gjorde trettiotvå steg bort. Och lika bra är väl det?

Det hade självfallet varit trevligt med fantommatning på alla åtta ingångarna, men när nu R16 är begränsad till två kanalers fantommatning får man vackert finna sig i det. Det går ju att koppla in mickar som inte kräver fantommatning – batteridrivna elektreter, bandmickar och dynamiska mickar – och åtta ingångar är ändå tillräckligt för många inspelningsändamål.

Det går dessutom att mixa ner flera spår till ett eller två med Swap/Bounce-funktionen och på så sätt frigöra fler spår för ytterligare inspelning. När man sedan fyllt upp alla spår, alternativt fått slut på inspirationen, har man fortfarande två masterspår att mixa ned hela kompositionen till. Inte så illa. Med lite planering och förmixning finns rika möjligheter att skapa komplicerade opus.

Om jag ska vara helt ärlig bör man nog låta de justeringar man gör på ljudet – med EQ, nivåreglage eller annat – vara statiska ingrepp. Det går visserligen att göra regelåkningar på till exempel de första åtta kanalerna under en låt, men vill man göra mer dynamiska mixningar blir det besvärligt. R16 är helt enkelt inte byggd för det – återigen en avvägning mellan antalet fysiska reglage och pris, där jag nog anser att Zoom gjort en väl avvägd kompromiss: man har fokuserat på de viktiga mjuk- och hårdvarudetaljerna – sådant som är viktigt för att man ska kunna åstadkomma musik på ett snabbt och enkelt vis.

R16 har en enkel och lättarbetad metronom, en bra stämfunktion, och den tillåter att man gör såväl manuella som automatiska inklipp (punch-in) i ett inspelat spår för att reparera de där förargliga missade två sista tonerna i en inspelning. Jag saknar en normal solo-funktion, men det går att ta sig runt det problemet genom att ”släcka” de spår man inte vill lyssna på. Det hade kanske också varit praktiskt med någon form av digital ljudanslutning (typ S/PDIF) på R16, men det är så enkelt att tanka över spåren via USB att det i stort känns överflödigt.

EFFEKTER OCH LJUDINTRYCK

Effektdelen är tämligen välmatad. Effekterna är uppdelade i två huvudgrupper – send/retur- respektive inserteffekter – som har varsin knapp för åtkomst och redigering. Adresseringen av effekterna är lite småpillig – det finns ju inga dedikerade rattar för tappningar och annat, utan man är hänvisad till att grotta ner sig i menyerna med hjälp av pilkorset, Enter- och Exit-knapparna samt jogginghjulet. Inte precis helintuitivt, men det går att lära sig hantera med lite träning.

I Send Return-gruppen hittar man de mest användbara effekterna, som reverb, delay och diverse modulationseffekter som chorus och flanger. I Insert-gruppen finns övriga effekter, som simulerade gitarrförstärkare, gitarrpedaler, kompressorer och filterdelar. Många av effekterna är också ihopbakade till speciella paket som kan plockas fram vid behov. Här hittar vi till exempel program som Dual Mic, Stereo och 8XComp EQ, varav det sista är ett åttaspårspaket med kompressor och trebands EQ. Det kan vara praktiskt med dylika preset men de är aningens pilliga att redigera om man behöver ändra i dem. Man har inte heller någon grafisk överblick över hur till exempel kompressorn påverkar ljudet.

Ljudmässigt är många av effekterna riktigt användbara. Speciellt lycklig är jag över att reverbet låter bra. Många gånger drar sig tillverkare för att använda sina bästa effekter i allt utom de dyraste digitalportorna – så icke i detta fallet. Reverben är neutrala utan skrälliga bieffekter, och neutrala är ett ledord som gäller även för många av de andra effekterna.

Det är också det intryck jag fått av de omvandlare som sitter i R16. Det är självklart att man inte satt i sexton par A-D/D-A-omvandlare av högsta kvalisort i en maskin som kostar fyra tusen kronor, men de låter riktigt hyfsat för pengarna. Detsamma gäller mickstegen. Jämfört med många andra ljudkort på budgetnivå funkar dessa helt okej. Jag får till och med ge Zoom en eloge för att de undvikit att gaina upp stegen den där sista biten, som ändå aldrig är användbar. Jag antar att det inte bara är jag som är trött på micksteg som bara brummar, brusar och lever rövare sista biten på gainratten. Hellre steg som inte förstärker så mycket men har ett användbart gainomfång.

Även de inbyggda mickarna håller godkänd klass. Jag roade mig med att spela in en låt med några akustiska instrument enbart med hjälp av dem, och det lät förvånansvärt bra.

SAMMANFATTNING

Det var länge sedan jag fick en så komplett produkt för test. R16 är nästan allt man behöver för att göra musik, med eller utan dator: ett musikprogram, digitalporta, ljudkort, inbyggda effekter och controller-funktioner, allt i samma paket. Verkligen inte illa!

Framför allt som digitalporta gjorde R16 mig helt överväldigad. Att spela in ett antal spår med den är näst intill löjligt enkelt. Att mixa ned de inspelade spåren till två masterspår innebär inte heller någon större svårighet. Det är först om man ska hantera en mängd spår, där nivåer eller annat behöver justeras under låtens gång, som det börjar bli lite pilligt.

Men: Alla anmärkningar man skulle kunna ha på R16 faller egentligen helt och hållet bort efter en titt på prislappen. Min första portastudio kostade nästan tre gånger så mycket och den kunde bara en bråkdel av vad R16 kan.

Jag kan för mitt liv inte se hur jag ska kunna förmå mig att skicka tillbaks Zoom R16 till generalagenten.

TC Electronic Impact Twin

TC Electronic Impact Twin

TC Electronic Impact Twin (test i MM nr 5/2010)

av Gunnar E Olsson

Impact Twin är det senaste i raden av kompakta ljudinterface från danska TC Electronic. Inget att gå ”all-in” med, ­kanske ni tycker, men Impact Twin har åtskilliga äss i den virtuella rockärmen.

Sedan det första firewirebaserade ljudinterfacet i halvrackformat såg dagens ljud har många kommit och gått. Vissa har satt djupa spår, andra har man helst velat glömma. När TC Electronic därför väljer att presentera en ny modell är man närmast tvungna att ta till något extra för väcka intresse för den – man har ju faktiskt redan flera liknande produkter i sitt sortiment.

Så vad gör man? Jo, man skapar Impact Twin, ett interface som hanterar både MIDI och ljud, som kan spela in i 24 bitars upplösning med upp till 192 kHz samplingsfrekvens och som på ljudsidan stoltserar med två riktigt bra nykonstruerade mickpreampar. Vidare stoppar man in tre effekter i själva lådan, förser den med hela fjorton in- och utgångar, och skickar med mjukvara som både innehåller några riktigt användbara pluggar och en virtuell mixer med stämapparat (mer om allt detta senare). Som grädde på moset skickar man med en nedbantad version av Ableton Live, så att användaren raskt kan komma igång med sina kreationer.

FYSISKA FÖRETRÄDEN

Halvrackformatet fungerar ypperligt både för hemstudion och musikern på resande fot, och Impact Twin känns väldigt solid i sin konstruktion. Den är klädd i ett gummiliknande material som för tankarna till de stötfångare som satt på gamla Volvo 240. Den känns också nästan lika stötsäker. Om jag inte missminner mig tillverkade Gibson gitarrfodral i något liknande material under en tid.

Undertill har man gjort en fals som gör att apparaten lutar lite uppåt för att underlätta hantering när den står på ett skrivbord. Runt framkanten har den en krage i samma gummimaterial som sticker ut en bit för att skydda rattarna på framsidan. Och det gör den – delvis. Det går fortfarande att slå i rattarna om man har otur, och kragen kan faktiskt istället vara lite i vägen om man har stora händer och försöker greppa de små ovala rattarna. Rattarna ja, de är ett kapitel för sig, men det är lika bra vi tar det nu så är det avklarat.

Så här ser det ut: På framsidan hittar vi alla de viktigaste kontakterna och reglagen: två kombokontakter med XLR-jack för de båda mickingångarna och telejack för det mesta som kan använda sådana: linjesignaler, gitarrer etcetera. Där finns även lysdioder som signalerar när enheten har kontakt med firewirebussen, när och hur stark signal vi har på ingångarna samt lite annat smått och gott. Här finns omkopplare för fantommatningen (som fungerar samtidigt på båda ingångarna), en dämpsats som även anpassar telejacken på framsidan för högohmigt gitarrbruk, samt en linjeomkopplare som väljer om man ska använda telejacken baktill eller de på fronten. Detta innebär att kontakterna på baksidan kan vara anslutna hela tiden.

De två frontingångarna regleras med hjälp av två separata rattar, medan de två hörlursutgångarna och linjeutgångarna på baksidan styrs med en gemensam ratt. Dessa tre rattar har av någon outgrundlig anledning gjorts ovala (ellipsformade) i stället för runda. Detta gör att de är onödigt svåra att vrida på. Man får liksom inget grepp. En klar miss från en förvirrad designer. Rattarna är dock lätta att dra av och ersätta med en mer greppvänlig variant. Jag hoppas detta görs från fabriken i fortsättningen.

På fronten finns ytterligare en ratt – som har den traditionellt runda formen (tack!). Den är av typen ändlös och hanterar en massa trevliga funktioner som har med de inbyggda effekterna att göra. Som ytterligare finess har man till utgångsratten lagt en funktion där man kan välja att lyssna på en stereomix, en monomix eller skillnadssignalen mellan vänster och höger kanal. Stor pluspoäng för detta!

Baksidan huserar fyra uppsättningar telekontakter för respektive in- och utgångar, MIDI in och ut, S/PDIF-kontakter in och ut, två firewirekontakter, två optiska kontakter för Adat eller toslink, samt en kontakt för anslutning av externt nätaggregat och tillhörande strömbrytare.

KOMMA IGÅNG

På de medföljande CD-skivorna finns både drivrutiner, plugineffekter, TC Near – en virtuell monitormixer – samt Ableton Live Lite 8 för både Mac och PC. Här finns också den dokumentation som man ibland – i sällsynt lyckliga stunder – även kan hitta på papper i tryckt form, med andra ord bruksanvisningen. Här levereras den dock bara i digital form, men av någon outgrundlig anledning har man valt att göra ett pdf-dokument som visar två sidor, det vill säga ett helt uppslag, i stället för en sida i taget. Det innebär att dokumentet blir rätt svårläst om man inte har en stor skärm. I mitt fall, med en laptop med 15-tumsskärm, blir det en massa ”skrollande” och rullande för att ta sig igenom handboken. Inget att gnälla över, kanske ni tycker, men sådana här detaljer bidrar till att göra en produkt mer eller mindre användarvänlig.

Installationen av de mjukvaror som Impact Twin behöver för att samarbeta är däremot snabbt och enkelt avklarad. För säkerhets skull kollar jag på TC:s hemsida och hittar där både ny firmware och uppdaterade drivrutiner. Inom någon minut är installationsbestyren avklarade och Impact Twin redo att användas.

HANTERING

Jag plockar fram en gammal favoritmikrofon, en Blue Baby Bottle, och kopplar den till en av de båda mickingångarna på framsidan. Från det medföljande mixerprogrammet kan man addera både kompression/de-esser, en aning EQ och lagom lite reverb. De båda första effekterna spelas in tillsammans med signalen som skickas till datorn. Reverbet är däremot enbart till för lyssning, vilket duger gott. Det är väl just för lyssningen som man saknat ett bra reverb i många andra interface.

Dessa effekter kan även hanteras med den runda Adjust-ratten på fronten, och där har man gjort det hela ännu enklare. En extra liten knapp låter användaren välja om man vill justera kompressorn på ingång 1 eller 2, reverbet eller mixen mellan direktljud och det som kommer i retur från datorns inspelningsprogram. Man kan även trycka på ratten för att få ytterligare några funktioner.

Inne i mixerprogrammet, TC Near Control Manager, som i mångt och mycket fungerar som en virtuell mixer, har man en rätt välutrustad fyrbands EQ på de båda första ingångarna, kompressor/de-esser (också på de båda första ingångarna), tappningar för reverbet (på alla ingångar), vanliga pan-, solo- och mute-funktioner, volymreglar och en liten patchbay för att adressera alla in- och utgångar. Man kan även spara mixerns alla inställningar i ett användarminne, något som TC kallar Total Recall.

Både kompressor- och EQ-delen har såväl en uppsättning fabriksinställningar som möjlighet att spara egna inställningar. Fabriksinställningarna kommer väl till pass för den mindre vane mixermästaren.

De fjorton in- och utgångarna får man genom att Impact Twin kan hantera de fyra analoga anslutningarna samtidigt med tio digitala kanaler, som i sin tur fördelas på åtta kanaler över de optiska Adat/Toslink-ingångarna och två via koaxial S/PDIF (på RCA). För den som har till exempel en digitalmixer med Adat-utgång kommer Impact Twin som en skänk från ovan.

Jag måste nog få tillägga att jag även efter några uppdateringar av mjukvaran – och även en firmware-uppgradering – upplevde drivrutinerna och, främst, TC Near-mjukvaran som lite väl instabila. Ljudet försvann ibland helt och hållet och dök upp först efter lite pill i inställningarna. Monitormixern kraschade ofta, speciellt om jag av någon anledning hade stängt av hårdvaran och satte på den igen. Utan tvivel kommer ytterligare uppdateringar som förbättrar dessa detaljer, men innan sådant åtgärdats till fullo dyker gärna en känsla av osäkerhet upp, inte minst hos den oerfarne musikmakaren.

EXTRA FÖRMÅNER

Impact Twin levereras med tre olika plugineffekter: M40 Reverb, Assimilator och ResFilter. M40 bygger på TC Electronics Reverb 4000 och låter riktigt bra. Assimilator är en plugin som kan kopiera soundet från till exempel din favoritmix och skapa EQ-inställningar som matchar det soundet. Klart intressant! ResFilter är ett rätt avancerat filter, komplett med programmerbara resonansåkningar, filtersvep etcetera.

Som komplement till de effekter som ingår i TC Near-monitormixern är dessa tre effekter ytterst användbara. Det känns möjligen lite snopet att M40-pluggen ”bara” har tre algoritmer medan monitorreverbet har fjorton stycken. Å andra sidan finns det vissa begränsningar även hos monitorreverbet. Det fungerar inte med samplingsfrekvenser över 48 kHz och själva monitormixern är inte tillgänglig överhuvudtaget vid 192 kHz. Å tredje sidan vinner man kanske så pass mycket i ljudkvalitet att det är lätt att ha ett visst överseende med dessa tillkortakommanden.

Dessutom går det att använda Impact Twin som fristående enhet i så kallat Stand-Alone Mode. Då ska den fungera som en fristående liten mixer med två bra mikrofonförsteg och en del annat smått och gott, allt i en och samma enhet. Även de inbyggda effekterna fungerar i fristående läge, dock bör några inställningar göras i TC Near Control Panel-mjukvaran innan man kopplar loss firewirekabeln från datorn, vilket möjligen är en smula opraktiskt.

LJUD

Jämfört med andra halvrackade ljudinterface håller ljuddelen i Impact Twin riktigt bra klass. TC Electronic är stolta över mickstegen och har till och med gett dem ett eget namn: Impact III. De låter riktigt bra; framför allt upplever jag dem som väldigt neutrala och ofärgade. Det tycker jag är en mycket bra egenskap hos en mikrofonförstärkare – jag föredrar nämligen att färga ljudet med mina egna kulörer. Det är alltid lättare att lägga till färg hos ett neutralt ljud än att försöka gå den andra vägen.

Även omvandlarna sköter sig riktigt bra. Det finns en ärlig och kraftfull karaktär hos ljudet, som varken är bastungt eller överdrivet i diskanten.

De effekter som TC bjuder på får även de ett mycket gott betyg. EQ-delen är lättarbetad och mycket användbar, speciellt om man är ovan och behöver hjälp på traven. Kompressordelen fungerar på ett transparent sätt och färgar inte heller den ljudet på något överdrivet sätt. Även där har man betonat användarvänligheten. De olika parametrarna samverkar på ett sätt som för tanken till Dbx 163x. Ni minns den säkert: ett reglage, en regel, ett ändläge: ”More”. ”Over-Easy!” Sedan har många den åsikten att man inte behöver komprimera ljudet på invägen när man jobbar med 24-bitarsljud. Där finns ofta tillräckligt headroom ändå. Andra är tacksamma för att det finns möjlighet att ”packa ihop” ljudet en aning, så det lättare får plats i spåret.

När det gäller välklingande reverb har TC Electronic väl dokumenterade kunskaper i ämnet. Man blir inte besviken på vare sig M40-pluggen eller det reverb som erbjuds i monitormixern. De låter riktigt bra; realistiskt på ett sätt som man lärt sig uppskatta i de riktigt bra hårdvarureverben.

Impact Twin har också en finess som jag inte minns att jag sett hos något annat ljudinterface: av de båda hörlursuttagen är ett av den sort som bryter signalen som går till monitorlyssningen (den som normalt är kopplad till någon sorts högtalarsystem). Det andra uttaget fungerar utan att bryta monitorlyssningen.

Jag tycker däremot att det är en aning klent med gain i hörlursstegen. Det är absolut ingen katastrof, men det hade varit praktiskt att ha lite extra krut att ta till för lyssningen när man spelar in extra ljudsvaga källor. Nämnas bör väl att jag gärna lyssnar extra högt när jag gör musik – speciellt i lurar. Andra kanske finner att volymen är mer än tillräcklig.

SAMMANFATTNING

Det har hänt en hel del sedan vi testade de första firewirebaserade ljudkorten. Man får idag hemskt mycket mer för pengarna, det måste medges. Inte nog med att hårdvaran – som micksteg och omvandlare – blivit allt bättre; i fallet Impact Twin får man dessutom en riktigt bra uppsättning med olika mjukvarueffekter på köpet, både för lyssning och inspelning. Bland dessa är det speciellt reverbet som imponerar. Jag har inga som helst betänkligheter mot att använda M40-reverbet även för mer seriösa inspelningar eller mixning.

Hela Impact Twin-paketet låter riktigt bra. Hade jag inte redan haft mitt Black Lion Audio-konverterade Digi 002-kort, vore det extremt frestande att låta TC Electronic Impact Twin stanna kvar hos pappa …

Sonoma Wireworks FourTrack

Sonoma Wireworks FourTrack

Sonoma Wireworks FourTrack (test i MM nr 3/2009)

av Gunnar E Olsson

Ibland hittar man ett program som bara träffar helt rätt. Man känner instinktivt att det där är precis vad man behöver – alltså inte bara vad man vill ha; det är något helt annat. Sonoma Wireworks FourTrack är just ett sådant program.

Alltsedan jag växte ur min portastudio har jag letat efter ett medium som kan fungera som ett omedelbart och lättjobbat skissblock för nya låtidéer. Ibland har jag använt Apples Garageband, ibland en DAT-bandare, ibland mobiltelefonens diktafonfunktion … Ni känner säkert igen er.

Det sista exemplet har varit extra lättjobbat. Mobilen finns oftast till hands och den är körklar i en svinblink. Samtidigt har den förstås sina begränsningar. Jag har haft en tendens att drömma låtar på sistone, och drömmarna dyker ofta upp med hela arrangemang – i alla fall skisser till sådana. Då är man inte så hjälpt av ett monofoniskt/monotimbralt inspelningsmedium. Man vill ju kunna sjunga in en melodi, kanske tralla en liten basgång, knäppa några ackord på ackguran och så vidare.

In från höger kommer Sonoma Wireworks FourTrack. Det är ett litet trevligt program till iPhone och det hanterar fyra spår ljud i något som tillverkaren beskriver som CD-kvalitet (16 bitar, 44,1 kHz). Det är enkelheten själv att både installera och använda. Man köper det via iTunesprogrammet och det kostar i skrivande stund 75 kronor. Efter att ha laddat ner det till sin iPhone kan man börja spela in.

Som namnet anger hanterar programmet fyra spår. Man spelar in på ett i taget och spåren synkar automatiskt. En ”lampa” tänds när ett spår är inspelningsklart, och det blir det när man rör vid lampan. På samma enkla vis görs hela programmet klart för inspelning genom att man för Record-knappen åt sidan.

Varje spår har mätare för både in- och uppspelning med lysdioder som varnar för överstyrning. Man har en regel för att justera uppspelningsnivån och en ratt att ”skrolla” på för panorering av varje spår. En annan ratt låter användaren skrolla längs låtens tidsaxel. Tack vare iPhones beröringskänsliga skärm fungerar alla dessa funktioner utmärkt.

Låtens längd begränsas enbart av hur mycket minne telefonen har. Man kan dessutom skicka inspelade låtar som wav-filer, spår för spår, till en dator via trådlöst nätverk (wifi). Ett alternativ är att ladda ljudspåren direkt till företagets RiffWorks och där fortsätta med låtsnickrandet.

Four Track fungerar även med iPod Touch. Där behöver man investera i en passande mikrofon, men även för inspelning i iPhone bör man nog ersätta den mikrofon/hörlur som medföljer telefonen med något bättre och mindre brusigt. Programmet har en sorts automatisk kompressor som har en tendens att förstärka inspelat brus, så ljudkvaliteten blir annars sisådär.

Frånsett det gör FourTrack din iPhone eller iPod Touch till en alldeles ypperlig skissmaskin. Och för 75 spänn: vad kan man begära?

Sonalksis SV-517, SV-315, CQ1 & DQ1

Sonalksis

Sonalksis SV-517, SV-315, CQ1 & DQ1 (test i MM nr 3/2005)

av Gunnar E Olsson

Ännu en gång har Liverpool hamnat på musikkartan. Denna gång handlar det inte om små svarta vinylplattor utan om synnerligen välljudande plugin-effekter. De som ligger bakom dessa pluggar är liverpoolgruppen Sonalksis.

Liksom sina föregångare på 60-talet bestod även Sonalksis av fyra unga begåvade killar från början. Idag återstår två av den ursprungliga kvartetten och det som Gus Miller och Kieran Tyrell gör har inte så mycket med gitarrer att göra – det handlar mer om digital ljudteknologi – men man har ändå kvar ett ljudideal som har mycket gemensamt med de analoga Beatlarna.

Sonalksis Ltd startade sin verksamhet 2002 och man jobbade redan från starten med fokus på välljudande instickspluggar. De fyra killarna som grundade företaget hade alla jobbat som utvecklare på AMS-Neve. I juli 2003 släpptes den första pluggen, SV-517, och, precis som de följande produkterna, bygger den på något som Sonalksis kallar State-Space Modelling-teknologi.

Idag har Sonalksis, förutom EQ-pluggen SV-517, kompressorn SV-315, CQ1, en multibandskompressor/-expander och DQ1, en dynamisk EQ-plugg. Ytterligare en plugg kommer inom kort, nämligen SV-719 Analog Gate. Antagligen finns den på marknaden redan när detta läses.

STATE-SPACE

Ni som läste intervjun med Sonalksis-killarna i förra numret av MM kanske fick en uppfattning om hur deras State-Space är tänkt att fungera. Er andra uppmanar vi att snarast möjligt fixa fram ett ex av det numret (det var verkligen ett riktigt toppennummer, om vi får säga det själva!), men vi drar som vanligt en snabb repris.

Vi lånar ett par citat från Tobias Eskilssons intervju och låter Gus Miller själv berätta:

– Man kan säga att State-Space handlar om att modellera och inte emulera analoga enheter. Om man digitalt emulerar en analog enhet tittar man enbart på de resultat och utfall man får av de olika signaler som man stoppar in i den analoga enheten. Man mäter frekvens och amplitud på utsignalen och jämför detta med den rena insignalen. Det innebär ofta att den digitala emuleringen bara liknar den analoga enheten under vissa speciella förutsättningar. Stoppar man in andra saker än de man använde när man skapade emuleringen kan man få resultat som skiljer sig från det man hade fått med den analoga enheten. Vad vi istället gör med State-Space-tekniken är att vi simulerar själva processen inuti en analog enhet. Man måste titta noga på hur varje enskild komponent reagerar på olika signaler, och hur komponenterna interagerar. Man kan säga att våra plugins utför en analog process, fast i den digitala världen.

– Våra plugins är i allt väsentligt riktiga modeller, och vi har till exempel riktiga kopplingsscheman till dem. Det är dessa kretsar som modelleras i våra plugins, så vi skulle lätt kunna bygga analoga versioner som skulle låta exakt likadant som de digitala.

Okay, då fattar ni lite mer av vad det handlar om, eller hur? Lite av denna filosofi hittade vi också hos teamet bakom Native Instruments Guitar Rig och ni som haft tillfälle att provköra denna förstår säkert vartåt det lutar.

ALLA PLUGGARNA

Sonalksis har demoversioner av alla sina pluggar som fungerar helt utan inskränkningar under 30 dagar. Samma plugg kan sedan fortsätta att användas om man köper den ”riktiga” versionen. Som av en tillfällighet kan ni förstås hitta dessa demoversioner på månadens MM-CD.

Även då det gäller de fall då man vill kunna köra samma plugg på både sin Mac och PC har Sonalksis en generös inställning – om man e-postar dem så får man en ny kod som gäller för den nya plattformen. Mycket användarvänligt!

Under testens gång släppte Sonalksis för övrigt även nya AU-versioner på SV-serien. Båda klarar av de krav som AU Validate-funktionen i Logic Pro 7 ställer på AU-pluggar. Detsamma gäller för senaste versionen av Motu Digital Performer – 4.5.2. Bra jobbat!

Gemensamt för alla Sonalksis-pluggarna är att de bygger på State-Space-teknologin, vilket ger ljudet en mycket trovärdig analog karaktär.

Genomgående används också 64-bitars flyttalsberäkningar och stöd finns för samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Alla pluggarna är också optimerade för native processorer på både Mac och PC.

Funktioner hos pluggarna kan också kopplas in och ur utan hörbara störningar. Alla pluggarna har ett snyggt och lättjobbat grafiskt gränssnitt med en ratt/regel/knapp per funktion. Inget grävande i submenyer här alltså.

Stöd finns för de flesta plugin-formaten, både för Mac och PC – och alltid helt utan latency!

SV-517 EQ

Sonalksis SV-517 Equaliser Plug-in är en 6-bands EQ som är riktad till professionella användare, som har krav på analog karaktär på sin mjukvara, samtidigt som man vill ha den flexibilitet som en digital processor kan erbjuda. Rent grafiskt påminner SV-517 – liksom för övrigt även SV-315 – inte så lite om något som man skulle kunna föreställa sig utgör en verklig analog fysisk förebild.

FUNKTIONER OCH AV ANVÄNDNINGSOMRÅDE

Sex filterband finns, två med variabel branthet och fyra parametriska varav två har omkopplingsbar shelf-funktion. SV-517 simulerar flera olika parametriska EQ-typer, däribland flera där man med viss framgång har försökt efterlikna klassiska modeller. Den har flera olika varianter av ”resonant shelfing”-filter och olika band kan kopplas in och ur utan hörbara störningar.

Oavsett vilken typ av EQ man behöver så finns det något som passar i Sonalksis SV-517 EQ. Det handlar bara om att välja de inställningar som passar bäst för den givna situationen. Oavsett om man vill kunna skapa lite känsla av luftighet i en sånginspelning eller fixa till en hel mix så går det att ordna med SV-517 EQ – med ett resultat som låter väldigt analogt. Här finns också både möjlighet att låta EQ:n jobba lite mer transparent eller att ge en ordentlig färg åt ljudet – för vem har väl sagt att en plugin inte får ha en egen karaktär?

KONTROLLER

Liksom hos de andra Sonalksis-pluggarna går det att – beroende på värdprogram – automatisera alla kontroller/funktioner. I anslutning till den tydliga displayen finns en Copy-knapp som används för att spara en inställning som då förs över till den A/B-testknapp med vars hjälp man kan jämföra två inställningar. Det finns också en knapp för att åstadkomma en rak frekvenskurva respektive nollställa alla funktioner samt en setup-knapp för bland annat de inställningar som bestämmer hur kontrollerna ska reagera på olika inställningar, vilken upplösning displayen ska ha och så vidare. Det finns också en master av/på-knapp som fungerar som bypass. Alla dessa funktioner återfinns alltså hos samtliga Sonalksis-pluggar i display-/monitor-delen.

Hög- och lågpassfiltren har knappar för inställning av filtrens branthet, upp till 24 dB/oktav. Med en ratt väljer man brytfrekvensen. De övriga fyra banden har rattar för både brytfrekvens, branthet och gain-värde.

Hos två av banden kan man dessutom välja om de ska vara av shelving-typ eller parametriska, som de två mittenbanden.

Det finns även en Master Gain och en sektion där man kan välja mellan tre olika typer av klangfärg hos de parametriska filtren respektive två olika shelf-typer.

SV-315 COMPRESSOR

Sonalksis SV-315 Compressor Plug-in bygger på samma State-Space-teknologi som övriga Sonalksis-produkter. Liksom SV-517 kan SV-315 återskapa den analoga värme vi vant oss vid från klassiska analoga kompressorer.

FUNKTIONER OCH ANVÄNDNINGSOMRÅDE

Till skillnad från många andra kompressorer har man här oberoende kompressor- och limiterfunktioner. SV-315 innehåller också flera omkopplingsbara ”kretslösningar” som ger en väldigt flexibel ljudkaraktär. Det finns även en Anti-Breathe-funktion (förhindrar klickljud hos attacken efter en paus vid till exempel sånginspelning).

SV-315 fungerar lika bra som kompressor när man spelar in enstaka spår och som en stereokompressor i en masteringssituation.

KONTROLLER

Utöver de funktioner som hör till display-/monitor-delen (se ovan!) finns det mesta som man är van vid från vanliga hårdvarukompressorer. Man kan välja tröskelvärde (threshold), komprimeringsgrad (ratio), attack- och releasetider – den senare har även ett autoläge. Det finns även ett steglöst knee-värde för att runda av kompressionskurvan med.

Med en omkopplare kan man också välja mellan en klassisk (analogliknande) eller en mer modern (renare) karaktär på attack/release-funktionen. Fyra olika knappar väljer den typ av filter som ska appliceras på side-chain-funktionen. Med Crush- och Hold-funktionerna kan man styra hur SV-315 reagerar på olika transienter. Den separata limiterdelen, som ligger sist i ljudkedjan, har tre enkla inställningar: en limit-on/off, en omkopplare som väljer mellan snabb eller långsam release samt en threshold-funktion. Enkel och effektivt!

Liksom övriga pluggar har SV-315 även en utgångsdel med master gain och mätardel.

CQ1 MULTI-BAND COMPANDER

Både CQ1 and DQ1 tillhör en ny grupp ljudprocessorer som påverkar både dynamik och frekvensinnehåll – något man kallar Multi Band Dynamics hos Sonalksis. Dessa hybrider ger helt nya möjligheter att forma ljudet. CQ1 och DQ1 gör detta från varsin ände av den dynamiska EQ-skalan och kompletterar därför varann på ett utmärkt sätt.

FUNKTIONER

CQ1 har fyra separata band för kompression eller expandering av ljudets dynamik. Man kan välja om processorn ska jobba ovanför eller under ett valbart tröskelvärde. Genom att använda det speciella side-chain-filtret kan man dessutom själv välja vilken frekvens som skall trigga funktionerna i CQ1.

ANVÄNDNINGSOMRÅDE

CQ1 är en multibandskompressor/-expander som kan jobba med fyra olika frekvensområden samtidigt. Till skillnad från vanliga flerbandskompressorer, som ofta fungerar bäst som masteringspluggar på till exempel en färdig stereomix kan CQ1 tack vare sin dynamiska EQ-teknologi användas framgångsrikt på ett bredare programutbud.

Fastän den använder samma dynamiska EQ-princip som DQ1, arbetar CQ1 med att förändra dynamiken hos olika frekvensområden på ett subtilt – eller iöronfallande – vis, medan DQ1 kan förändra ljudets tonkaraktär beroende på dynamiken, alltså tvärtom…

CQ1 kan naturligtvis användas för att förstärka eller dämpa vissa frekvensområden på ett mycket dynamiskt vis, men man kan även använda den för att till exempel förstärka/dämpa transienter – lite grann som Transient Designer från SPL. CQ1 kan även användas för både de-essing och för att ta bort stränggnissel från en akustisk gitarr.

KONTROLLER

De kontroller som står till buds för CQ1-användaren utöver ovannämnda display-/monitor-del är fyra uppsättningar av följande (en för varje band): en ratt för val av frekvens som ska behandlas, en regel för tröskelvärdet, en omkopplare för om man ska påverka ljudet ovanför eller under det valda frekvensvärdet, en stor ratt med tillhörande mätardel där man väljer hur mycket man ska komprimera eller expandera. Dessutom finns rattar för att ställa in Q-värde, attack och release. Det går även att länka flera band och/eller bypassa individuella band. Självfallet finns det även en master output med gain och mätare samt en master bypass.

DQ1 DYNAMIC EQUALISER

DQ1 är en dynamisk EQ-plugg som är mycket mångsidig. Den kan användas för att skapa helt nya ljudklanger eller för att till exempel restaurera gamla trötta tapeinspelningar – och allt däremellan.

FUNKTIONER OCH ANVÄNDNINGSOMRÅDE

DQ1 har fyra olika band för dynamisk filterkontroll. Varje band är omkopplingsbart mellan dynamiskt eller statiskt arbetssätt.

DQ1 är ett utmärkt komplement till SV-517 med sitt traditionella, statiska sätt att filtrera. DQ1 kan rädda diskantfattiga inspelningar utan att få dem att låta onaturligt vasst och den kan också på ett lika elegant vis ta bort bumlig bas från inspelningar som kan var svåra att filtrera med vanliga statiska filter. Efter någon tids användning av DQ1 börja man få väldigt svårt att förstå hur man kunnat klara sig med vanliga traditionella filter – det är ju så här det ska låta (och fungera).

Bland preset-lägena hittar vi: deep phat, soft presence, hi air, thud reduction, boom reduction, crash reduction, lo resonance, hi resonance, multi resonance, remix 1, 2, och 3.

Jag skruvade lite på den preset som heter soft presence och lyckades lyfta fram en sax ur en mix som tidigare hade gjort allt för att begrava den. Mycket positivt!

DQ1 är i första hand tänkt att användas för att varsamt filtrera och tillrättalägga frekvenser som är svåra att få till med traditionella filter. Även om Sonalksis systerprodukt, CQ1, jobbar lite grann utifrån samma akustiska principer, påverkar CQ1 i stället dynamiken med utgångspunkt från vald frekvens. Med DQ1 förändrar man frekvensinnehållet i olika grad beroende på ljudets dynamik – hoppas skillnaden är klar nu!

De kompletterar varann på ett ypperligt vis och jag har svårt att tänka mig den ena utan den andra.

KONTROLLER

Man väljer två olika tröskelvärden – ett högt och ett lågt – och gainvärden för dessa för varje band man vill använda (max fyra). För varje band väljer man också vid vilken frekvens filtret ska jobba, vilken branthet (Q-värde) det ska ha, vilken typ av filter man vill ha (vanlig parametriskt eller shelf) plus att man kan ställa in både attack och releasetid. Liksom hos CQ1 finns även ett side-chain-filter, individuella bypass-switchar för varje band och en master bypass. Flera band kan även länkas och det går också att koppla om varje band för vanlig traditionell statisk EQ, ifall man tycker att den dynamiska varianten låter för snyggt…

PLUGGARNA I ANVÄNDNING

Jag önskar jag kunde säga något negativt om dessa pluggar, men det är svårt… Det enda lilla problem jag hade under testperioden var att displayerna på de nya pluggarna CQ1 och DQ1 betedde sig lite underligt när man körde senaste versionen av Motu DP 4.5. Detta är ett problem som Motu känner till och man jobbar tillsammans med Sonalksis på att åtgärda detta. För övrigt vet jag inte hur jag ska kunna sprida Sonalksis lov utan att förlora all min trovärdighet…

Gränssnitten är befriande enkla att förstå och jobba med, pluggarna låter alldeles förträffligt och frånvaron av latency gör att man kan använda pluggarna även med monitorlyssning vid inspelning. Vad mer kan man önska sig?

SAMMANFATTNING

Jag har letat ganska länge efter en kompressor-plugin som jag tycker låter bra på de flesta typer av programmaterial. Jag har testat massor av olika varianter och jag har vid olika tidpunkter trott att jag hittat den optimala lösningen, men efter ett tag har det ändå dykt upp situationer när de inte fungerat som jag velat.

När jag först testade SV-315 blev jag mycket överraskad. Den lät faktiskt precis som jag ville att en kompressor ska låta. Och trots att jag kört den en tid med diverse olika programmaterial har jag svårt för att få den att låta illa.

Erfarenheten från SV-315 färgade naturligtvis även av sig när jag sedan började kika på EQ-pluggen SV-517 och det värsta är att även den låter helt underbart i mina öron.

Som komplement till SV-315 fungera också CQ1 på ett alldeles ypperligt vis. I de lägen man behöver en helt transparent flerbandskompression som alternativ till SV-315:s mer analoga karaktär – rulla in racken med CQ1! Och inte vore väl livet lika underbart om man saknade det självklara komplementet till CQ1, den mångsidigt begåvade DQ1.

Kort sagt: jag förstår inte hur jag klarat mig utan Sonalksis-pluggarna så länge! Tror ni mig inte? Testa då demoversionerna på månadens MM-CD, men var beredda på att det blir ruggigt svårt att fortsätta med inspelningarna efter att de 30 dagarna som demoprogrammen fungerar har passerat. Installera alla fyra pluggarna och låt ljuv musik uppstå!

SE Electronics USB2200A

USB2200A

SE Electronics USB2200A (test i MM nr 4/2007)

av Gunnar E Olsson

Det har gått ett tag sedan vi kikade på den första USB-försedda mikrofonen och flera konkurrenter har seglat upp på det stora hemstudiohavet. Den senaste i sammanhanget är SE Electronics USB2200A.

De perfekta verktygen för en laptop-baserad hemstudio borde väl i rimlighetens namn vara en bra kondensatormikrofon i kombination med ett ljudkort och någon form av låg-latency-lyssning. Om detta dessutom kunde paketeras i en enda enhet så vore himmelriket för en hemstudioentusiast inte långt borta. Luta er tillbaka och koppla av; det verkar som om denna apparat redan finns. Den kan heta SE Electronics USB2200A.

KONSTRUKTION

Lite retro är aldrig fel … och här har vi en mikrofon som riktigt andas gammaldags, hederligt bygge. Den känns mycket rejäl och solid – Se Electronics har en egen fabrik i Shanghai och där bygger man alla sina mikrofoner. Utseendemässigt har den hämtat en del från gamla, lite kantigare, europeiska mikar, men till detta har man lagt lite av det egna tänkandet, som till exempel den inbyggda hållaren, som gör den lätt att montera på ett bordsstativ – eller om man föredrar de mer traditionella golvvarianterna.

Det en tum stora, guldpläterade membranet har skyddats med en rejäl nätkonstruktion och hela miken verkar kunna tåla en hel del stötar.

På baksidan har den tre omkopplare: en för högpassfilter (10 dB vid 100 Hz), en dämpsats på 10 dB – för att kunna hantera högre ljudtryck, som våldsamma elgitarrer – och mitt emellan dessa en omkopplare som är märkt P och A. Det sista handlar om att mikens utsignal anpassats för att fungera optimalt på USB-bussen på en PC respektive Appledator. Det är faktiskt första gången jag sett en tillverkare ta hänsyn till detta.

Det är också första gången jag ser ett hörlursuttag på en mikrofon. Som komplement till detta uttag finns även en liten ratt där man justerar mixen mellan mikens ljud och det ljud som kommer från datorns sequencer – det är väl vanligtvis en sådan man använder för inspelning.

Nedanför dessa don hittar vi också kontakten för anslutning till datorn. I detta fall är det en mindre USB-kontakt av den typ man normalt hittar på digitala kameror.

Som om detta inte vore nog, har man valt att även inkludera en vanlig XLR-kontakt längst ner på miken, precis på den plats där en vanlig – icke-USB – mikrofon skulle haft den. Detta ger ju den fina pluspoängen att man kan använda mikrofonen som en vanlig traditionell fantommatad kondensatormik när så behövs. Och man har inte heller prutat på kvalitén här. USB2200A har samma kapsel som sin namne, sE2200A, och hela konstruktionen bygger på den mikrofonen. Allt som allt en mycket praktisk lösning – och det är första gången vi ser även denna variant.

ELEKTRONIK

Som sagt; i mångt och mycket är detta alltså en sE2200A studiomikrofon. Till detta har man adderat den elektronik som behövs för att kunna ge miken 48 volts fantommatning via USB-bussen och A/D-omvandlare för att göra om den analoga miksignalen till något som datorn förstår. Å andra sidan måste man även se till att omvandla signalen från datorn till analogt ljud för hörlursuttaget; plats alltså även för en D/A-omvandlare.

Här har SE Electronics lagt ner mycken möda. Dels har man jobbat på att få matningsspänningen så ren som det bara går, i akt och mening att få ner egenbrus och liknande störfaktorer – något som andra USB-mikrofoner haft vissa problem med. Det är ju 5 V från en stökig USB-buss som ska omvandlas till klockren 48-voltsmatning – och det gör man med den äran.

De A/D- och D/A-omvandlare man använt har också hållit allra högsta kvalitet. Man använder till exempel 24-bitars omvandlare där andra tillverkare nöjer sig med 16 eller 18 bitar.

Dessutom har man ett chip i miken som innehåller alla drivrutiner som miken behöver för att användas tillsammans med en Mac eller PC. Inget letande på nätet efter drivisar, alltså. Rent praktiskt innebär det också att den sequencer man använder automatiskt känner av att man anslutit en USB2200A. Följaktligen frågar den om man vill använda miken för att spela in ljud. Och vem vill väl neka en sequencer som frågar så snällt?

Och så var det där med hörlursuttaget … Där har man möjlighet att med mycket låg latency kunna höra både det man redan spelat in och det nya pålägg som görs via miken. Är det en briljant idé, eller …?

HANDHAVANDE

Uttrycket ”Plug-and-play” har aldrig passat bättre än som beskrivning på hur man använder denna mikrofon/ljudkort/lyssning. Eftersom drivrutinerna redan finns på plats i miken fungerar den direkt man har kopplat in den i datorn. Miken levereras förresten med en lämplig USB-kabel på 2 meter – det bör räcka för de flesta behov.

De flesta sequencerprogram låter inte användaren välja olika ljudkort för in- respektive utgångar. Man får då i stället – i fall man använder en hyfsat ny Appledator – skapa ett så kallat Aggregate Device, det vill säga ett kombinerat ljudkort där man väljer USB-miken som ingång och det vanliga ljudkort – som man normalt använder – som utgång. Ett Aggregate Device har dock en tendens att ge en aning hög latency.

Allt detta trassel går förstås bort när man använder USB2200A. Då kopplar man i stället in sin hörlur (med liten telekontakt) direkt i miken. Och vips har man den lyssning man behöver. Visserligen blir lyssningen i mono, men det är ju en acceptabel kompromiss, med tanke på vad man vinner. Latencyn i lyssningen blir, enligt tillverkaren, försumbara 1 ms.

USB2200A är den första miken jag sett denna lösning på och gissa om andra tillverkare kommer att följa detta exempel.

Eftersom USB2200A har både anslutning med USB- och traditionell XLR-kontakt kan man faktiskt använda båda samtidigt om man av någon anledning behöver detta. Enbart det faktum att den har en XLR-kontakt gör den ju faktiskt till en mik som platsar i många fler än de podcastingsammanhang som annars USB-mikar fått nöja sig med.

Jag tog mig friheten att köra några vändor i studion med miken som en vanlig studiomik – det vill säga ansluten till en vanlig mikrofonförstärkare med fantommatning. Jag blev mycket imponerad av resultatet – med all rätt. Systermodellen 2200A (utan USB) har fått många goda vitsord i diverse tester runt om i världen.

Men det är ju som direkt ansluten till en dators USB-port som USB2200A har chans att riktigt glänsa över konkurrenterna. Det enkla handhavandet tillsammans med ett utmärkt ljudresultat gör den till en riktig vinnare.

Vi kanske får passa på att flagga även för lillebror, USB1000A. Det är en något enklare mikrofon, men med samma grundidé och i stort sett samma elektronik som storebror. Denna når våra stränder lite senare i vår.

LJUDEGENSKAPER

Nå, hur lät då USB2200A? Kopplad via USB-porten lät den alldeles utmärkt, om än med en aning blygsam signalstyrka. Det kändes som att det kunde behövas några dB ytterligare. Det kan ju i och för sig var en fördel att man inte alltför lätt lyckas överstyra inspelningen via USB-bussen, men för säkerhets skull tog jag kontakt med den svenska distributören för att dryfta denna fråga. Det visade sig då att det exemplar jag fått chans att testa var en prototyp och den version som säkerligen nått våra butiker när detta läses har fått en höjning på signalnivån på 5 dB ut från USB-bussen. För säkerhets skull skickade man också över ett av dessa slutgiltiga exemplar från England för noggrann inspektion av undertecknad. Mycket tillfredställande, måste man säga!

Alltnog, jag hade möjlighet att testa miken, dels med några olika akustiska stränginstrument, dels med en uppmikad gitarrförstärkare och dels med egen framställd vokalinsats; så kallad sång.

Och resultatet var (rent tekniskt – inte artistiskt) mycket imponerande. USB2200A har en ren och fast basåtergivning, ett något återhållet mellanregister och en mycket ren och transparent diskant. Detta gör den helt idealisk för inspelning av akustiska gitarrer – vill man vara extra försiktig kan man där koppla in det inbyggda basavskärningsfiltret, för att undvika att proximity-effekten ger för bumlig bas som resultat. Nu föredrog jag faktiskt att köra den utan basavskärning – både till gitarr och sång. Till sång gav den min röst en så trevlig karaktär att jag på stört lade åtta nya sångstämmor på en låt som jag håller på med. Den gav en skir luftighet och en tydlighet i ljudet, samtidigt som man kunde få en varm ton i botten genom att gå lite närmare miken.

Samtidigt gör det något stillsammare mellanregistret att man inte behöver kriga med alla andra instrument som ligger och bråkar i den delen av frekvensspektrumet. En perfekt avvägd frekvensåtergivning, om ni frågar mig.

Detta gjorde att också de akustiska gitarrer jag spelade in fick en lyster och en klarhet som jag har haft svårt att åstadkomma med andra mikar.

Även till elgitarr fungerade den ypperligt – då med dämpsatsen som tog ner nivån med 10 dB inkopplad. Denna mikrofon skulle utan tvekan platsa i vilka studiosammanhang som helst. Själv skulle jag gärna ha en till hands även efter att denna testperiod är till ända.

SAMMANFATTNING

De flesta andra tillverkare marknadsför sina USB-mikrofoner som lämpliga för podcasting, där man kanske inte ställer så skyhöga krav på ljudkvalitén. USB2200A fungerar alldeles utmärkt som en sådan, men den håller också för att fungera som inspelningsverktyg även i en mer krävande studiosituation.

Den låter bättre än de flesta Asientillverkade mikar jag provat på sistone. Byggkvalitén är mycket imponerande och när det gäller funktioner har den fler än vad man rimligtvis kan begära av en mikrofon. Ett mycket svårslaget koncept!

PSP Effects Pack

PSP_FX_Pack

PSP Effects Pack (test i MM nr 4/2006)

av Gunnar E Olsson

VintageWarmer var den första effektpluggen som lyckades med att placera PSP i var mans dator – ja, åtminstone i många musikers. I PSP Audiowares katalog hittar vi idag ett tjugotal alldeles utmärkta pluggar. Vi väljer att kika på ett pluginpaket som går under beteckningen PSP EffectsPack.

Professional Sound Projects, eller PSP Audioware, som de kallas nuförtiden, har på bara fem år skapats sig ett namn som ett av de mer kreativa mjukvaruföretagen. Ni som vill veta något om tankarna bakom PSP Audioware och deras produkter kan kika lite i vårt förra nummer. Där finns en intervju med de kreativa polackerna.

PSP EffectsPack är ett effektpaket där man samlat fyra riktigt trevliga pluggar, som i första hand arbetar med olika delayfunktioner. Men i paketet hittar vi också en av de mest avancerade filterpluggarna på marknaden.

Det polska pluggpaketet består av Lexicon PSP 42 – en mjukvaruversion av Lexicons berömda PCM 42, PSP 84 – en egen PSP-skapelse och storebror till 42:an, PSP 608 Multidelay – kanske den mest avancerade delay-pluggen på marknaden – och sist, men absolut inte minst, Nitro – en riktigt stygg filterplugg.

LEXICON PSP 42

Som ni förstås redan gissat bygger denna plugg på Lexicons delay och ”phrase-sampler” PCM-42 – en riktig klassiker i studiosammanhang. PSP 42 levereras i både mono- och stereoutförande. I första hand är den väl tänkt som en insert-effekt, men användningsområdet är ju hur stort som helst.

Delayet jobbar med steglöst variabel samplingsfrekvens mellan 0,5 och 1,5 gånger värdprogrammets samplingsfrekvens. Stöd finns för samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Beroende på samplingsfrekvens kan den hantera delay-tider upp till 9,6 sekunder.

Man har lyckats skapa en effekt som påminner om den varma ”bandmättnad” analoga ljudmänniskor lärt sig älska. Vi hittar förstås denna effekt även i några andra av PSP:s pluggar – speciellt VintageWarmer. Mängden mättnad kan regleras med hjälp av input- och output-rattarna.

Precis som förebilden har PSP 42 både modulationsmöjligheter – endera med hjälp av en LFO (två olika vågformer) eller en envelope follower – och ett lågpassfilter (4 kHz) som hjälper till att skapa realistiska bandekoeffekter, där ekot både tappar diskant och får en viss mängd ”analog” bandkompression.

Phrase-samplingen aktiveras genom knappen Repeat Indefinitely och då spelas det PSP 42 för tillfället har i minnet upp tills man trycker in knappen igen.

Det går självfallet även att synka effekterna till det tempo man använder i sequencern som agerar värdprogram till Lexicon PSP 42. Dessutom finns möjligheter att styra en mängd parametrar med hjälp automation eller en MIDI-Controller, som till exempel Logic/Mackie Control. Där imponerar PSP 42 genom att inte ge ifrån sig några störande biljud även om man ändrar parmetrar eller byter program i farten.

Överhuvudtaget låter PSP 42 mycket bra: varmt och rent på samma gång. Det känns fånigt att leka papegoja, men jag måste instämma i den eniga kritikerkåren: jag förstår varför Lexicon godkänner att PSP satt deras namn på denna plugg!

PSP 84

PSP 84 ser, vid en första anblick ut som en dubbel-version av PSP 42, vilket även namnet möjligtvis antyder. En närmare kontroll visar dock på en hel del olikheter.

PSP 84 har två helt separata delayenheter som jobbar med varsin kanal, men de kan självfallet kopplas ihop för en massa trevlig effekter. Feedbackdelen har separata kontroller för både nivå och panorering. Precis som hos PSP 42 kan man förstås synka alla effekter till sin sequencer och automatisera eller styra parametrar från extern Controller.

Den speciellla bandkompressionen, som PSP-killarna är så bra på att emulera, finns förstås också här, men den har fått en egen Drive-kontroll. Filterdelen är mer avancerad i PSP 84. Där PSP 42 har ett enklare lågpassfiler hittar vi här en 12 dB/oktavsvariant som också är omkoplingsbar mellan högpass, bandpass och lågpass. Det går också att, med hjälp av en omkopplare, välja om man vill påverka hela signalen, feedback-delen eller endast effektdelen av signalen.

Hela filterdelen är för övrigt upphottad och modulationsdelen har nu fem olika vågformer i stället för två, plus en del andra godsaker.

Vi hittar också en reverbdel där man kan välja mellan fjäder- och plåtreverb och styra dämpningen av reflexer och mixen av reverb och ren/effektsignal.

Precis som hos PSP 42 hittar vi redan från början en bra uppsättning väljudande fabriksinställningar med effekter som tape- delay, flanging, chorus och ekoeffekter. Helt lysande!

Man man köpa Lexicon PSP 42 och PSP 84 i ett paket, PSP DelalyPack. För den som som kanske upplever att de inte behöver båda burkarna har PSP på sin hemsida inte mindre än nio argument för att PSP:s DelayPack är ett absolut måste. Bland annat pekar man på att de PSP 84:s filter inte kan fås att låta som PSP 42:s i och för sig enklare 6 dB/octav-filter. Vissa av low-fi-effekterna som PSP 42 kan åstadkomma är omöjliga att replikera i PSP 84. 84:an har heller inte 42:ans phrase-sampling. Dessutom är PSP 42 snällare mot CPU:n.

PSP-folket anser att de kompletterar varann snarare än att den ena skulle ersätta den andra. Efter att ha suttit och förlustat mig med båda syskonen en tid är jag faktiskt böjd att hålla med om detta. Två är bättre än en!

Men allra bäst är förstås att köpa alla fyra, som i PSP EffectsPack. Mer om detta senare…

PSP 608 MULTIDELAY

Vi har ytterligare en delayplugg i paketet – och nu snackar vi en riktigt avancerad plugg, PSP 608 MultiDelay. Multi med stort M!

PSP 608 har åtta delayer, om vardera maximalt 8 sekunder, som kan köras parallellt. Varje delay har också inställbar feedback, panorering, delay-tid, avancerade filter, modulation, PSP:s speciella bandmättnadsemulering och reverb. Man kan bestämma var i signalkedjan man vill placera både denna bandkompression och feedbackdelen. Dessutom finns en modulationsdel som vi känner igen från PSP 84 (se ovan!) med både LFO (fem vågformer) och envelope follower. PSP 608 jobbar med bitdjup upp till 24 bitar och samplingsfrekvenser upp till 192 kHz. Precis som hos syskonpluggarna i paketet går det att automatisera så gott som allt. Det finns både MIDI-learn-funktioner och stöd för Logic/Mackie Control.

Även reverbdelen känner vi igen från PSP 84. Den har två typer av reverb, plåt och fjäder, var och en med sin egen karaktär och sitt användningsområde. Det går att använda reverbet endera som en tappning-/retur-variant eller som ett totalreverb på stereobussen.

Det är mycket som talar för att detta är den mest avancerade delaypluggen på den här sidan Merkurius. Till hjälp med att hantera alla dessa funktioner har man en rejäl virtuell LCD-display som är uppdelad i tre delar. Den första delen, Multidisplay, innehåller diverse knappar, nivåmätare, MIDI-information och parametervärden. Mellandelen, Tap Params är en grafisk display där man kan ställa värden för varje enskilt delay (tap). Den tredje delen, Modulation, innehåller allt som har med modulationsbiten att göra. Det finns också ytterligare en variant där displayen visar de olika delaykedjorna längs en tidsaxel. Mycket överskådligt. Dessutom visar hela tiden displayen parametervärdena för den funktion du placerat markören över för tillfället.

Till vänster om den stora displayen finns rattar för in-, utsignal och mix och till höger finns reglagen för reverbfunktionerna och en liten virtuell ”pad” som kan användas för att manuellt knacka in det tempo man vill ha på sitt delay. Självfallet går det också att synka alla effekter till värdprogrammets tempo.

Under displayen finns en mängd reglage för för alla åtta delaydelarna upplagt som en mixer. Det finns även en panikknapp som man kan ta till om man rattat bort sig fullständigt. Vill man istället för att skruva själv utgå från något användbart, så har de käcka människorna på PSP redan rattat fram en hel hoper intressanta fabriksinställningar. Man kan självfallet utgå från dessa och leka vidare. Sina resultat spar man sedan för framtida behov.

Denna effektplugg kan uträtta snudd på mirakel med att göra ett tråkigt spår instressant att lyssna till, men det underlättar förstås om det finns något av intresse från början. Det går ju inte att polera en…

PSP NITRO

Detta är värstingen bland filterpluggar eller den ultimata filterpluggen – beroende på hur man väljer att utrycka sig. Båda uttrycken passar hursomhelst in på PSP Nitro.

I princip består Nitro av fyra Operator-moduler som var och en kan bestå av en effekt – de flesta av dem filterrelaterade. Här hittar vi allehanda filter, alltifrån klassiska analoga 12 dB/oktav syntfilter via filter som haft de legendariska Moogfiltren som förebild över comb-filter och phaser-effekter till nedsamplare/bit-crusher, Saturation-effekter och pan- och stereobreddare. Saturation-effekten har – än en gång – bandkompression/-distorison som förlaga och är samma typ av effekt som vi hittar i flera andra av PSP-effekterna. Flera av filtrerna finns dessutom i både högpass, lågpass och bandpassvarianter.

Till detta har vi också en ytterst komplett modulationsavdelning: LFO med fem olika vågformer, Envelope Follower och en ADSR-variant gör det möjligt att modulera i princip vilken parameter som helst med vadsomhelst. Det finns dessutom, precis som hos de andra pluggarna, både MIDI-learnfunktioner, automatiseringsmöjligheter och allt anant som kan göra livet hur fulländat som helst – eller komplicerat, om man är lagd åt det hållet.

Den mycket informativa virtuella LCD-displayen innehåller ett lättjobbat matrissystem med 11 olika förinställda kopplingar och oändliga möjligheter att skapa egna uppkopplingar av de fyra operatörerna.

De flesta av effekternas olika parametrar kan editeras i displayen i både grafisk och numerisk form – det är bara att välja vilket man föredrar. Men det vore synd att sticka under stol med att detta är en rätt komplicerad plugin-effekt. En klar hjälp får man om man läser igenom handboken på ett fyrtiotal sidor, som liksom bruxarna till de övriga PSP-pluggarna finns i pdf-form och är riktigt bra skriven. Detta är tyvär ofta ett eftersatt kapitel, men PSP ska ha en eloge för de välskrivna handböckerna. En stor pluspoäng delar vi också ut för ett gott jobb vad beträffar de många användbara fabriksinställningarna.

DESSUTOM

När ni ändå är inne på PSPaudioware.com och hämtar demoversioner av alla dessa pluggar (och några till) kan ni ju passa på att ladda ner två gratispluggar. PSP Pianoverb är en plugg som, precis som namnet antyder, försöker efterlikna den effekt man får när man håller nere sustainpedalen på ett piano eller en flygel. Genom att transponera effekten uppåt eller nedåt kan man få fram flera intressanta effekter. Passa också på att kika på PSP VintageMeter, som är en gammal hederlig VU-mätare i pluggform – i mono eller stereo – ytterst användbart. Båda dessa är gratis.

SAMMANFATTNING

Många av våra läsare har säkert redan kikat på PSP VintageWarmer eller någon annan av PSP Audiowares formidabla pluggar. Dagens testpaket består ju i första hand av delaybaserade effekter vilket kanske inte alltid står högst upp på prioritetslistan för studioinköp, men de är ju nog så viktiga…

Är det just delayeffekter ni åstundar då får ni i PSP EffectsPack verkligen ert lystmäte. Här finns allt från mycket lättjobbade och välljudande Lexicon-klonen PSP 42 via den något mer påkostade PSP 84 till delayeffekternas konung, PSP 608. Att man sedan får en ruggig filterplugg på köpet gör ju inte heller så värst ont.

Ljudkvalitén är strålande, med bland annat stöd för samplingfrekvenser upp till 192 kHz, och de intuitiva gränssnitten gör det hela ytterst tilltalande och användarvänligt.

När ni ändå är inne på PSP:s hemsida och hämtar demoversioner av dessa pluggar, slå en kik även på de speciella masteringspluggarna PSP MasterComp och PSP MasterQ. Det är EQ- och kompressorpluggar av allra högsta klass. Rekommenderas varmt!