Audio Ease Altiverb 6

altiverb_6_0705

Audio Ease Altiverb 6 (test i MM nr 5/2007)

av Gunnar E Olsson

Från att ha varit något som man bara kunnat åstadkomma med dyr hårdvara finns numera en rad convolution-reverb i mjukvaruform. Audio Ease, som var med och drog igång denna utveckling, har nu kommit med version 6 av sin Altiverb.

Få mjukvarutillverkare har lyckats hålla sig längst fram i utvecklingen under någon längre följd av år. Speciellt gäller väl detta tillverkare av plugineffekter. Det finns dock ett undantag, och det är holländska Audio Ease. När de presenterade Altiverb i augusti 2001 var de ensamma om att med ren mjukvara kunna simulera akustiska rum och andra miljöer på ett övertygande sätt. Och det dröjde faktiskt tre år innan några av konkurrenterna fattat riktigt vad Audio Ease höll på med och kunde komma med ett motdrag.

Hemligheten bakom Altiverbs fina rumssimuleringar var Convolution Reverb, en teknik som fram till dess enbart varit tillgänglig i dedikerade hårdvaruenheter och som kostat därefter. Tekniken innebär att man ”samplar” en akustisk miljö genom att skicka ut en ljudimpuls i ett rum, spela in hur detta ljud låter i det givna rummet och slutligen med hjälp av en listig matematik räkna bort den ljudimpuls man använt. Kvar får man det ”akustiska fingeravtryck” som rummet gett ifrån sig, en så kallad Impulse Respons, IR.

Tekniken var välkänd långt innan Altiverb kom, men Audio Ease var först med att erbjuda den i en plugineffekt som lät lika bra som hårdvarorna, och till en bråkdel av priset. Man hade till och med samplat flera av de konsertlokaler som hårdvarukonkurrenterna använt.

Med i Altiverbpaketet får man både de mjukvaruverktyg som behövs för att kunna skapa egna IR-filer (än så länge bara för Mac) och en otrolig samling färdiga IR från all världens hörn. Och fler dyker regelbundet upp för nedladdning på Audio Eases hemsida. Bland kommande akustiksamplingar finns bland andra Berwaldhallen i Stockholm.

NYHETER

I början fanns Altiverb enbart för Mac, och den var krävande för den tidens datorer. Numera är både programmet effektivare och datorerna kraftfullare, och med förra versionen kom stöd för Windows XP såväl som en rad förbättringar, däribland en fyrbands EQ och separata nivåkontroller för direktljud, tidiga reflektioner och reverbsvans.

Med version 6 presenterar man för första gången två varianter av Altiverb: Regular och XL. Regularversionen för PC finns i VST-, RTAS- och Audio Suite-format. För Mac är formaten MAS, Audio Units, RTAS och Audio Suite. Macversionen är också Universal Binary och fungerar därmed på både Power PC- och Intelbestyckade Macar.

Det finns nu 40 presetminnen för ”total recall” via automatiken. Man kan också välja om man vill auktorisera Altiverb via ett Challenge/Response-system eller via en hårdvarunyckel från iLok. Version 6 kan hantera full parameterautomation. Den har också en ny IR-browser som gör det lättare att hitta bland alla IR. Den hanterar mono till mono-, mono till stereo- och stereo till stereo-effekter med samplingsfrekvenser upp till 96 kHz.

Utöver detta hanterar XL-versionen alla kanalkonfigurationer upp till 5.1 surround. De surroundfunktioner som tidigare fanns i version 5 finns nu alltså endast i Altiverb 6 XL. XL har också stöd för TDM med Pro Tools HD Accel-chip under Mac OS X, och genom att länka flera chip kan man skapa reverb på upp till 25 sekunder. Under TDM stöds samplingsfrekvenser upp till 96 kHz, med noll-latency upp till 48 kHz och 2 ms latency vid 96 kHz. Övriga pluginformat i XL stödjer upp till 384 kHz.

Några typexempel på hur pass resurssnålt Altiverb 6 XL kan vara: Ett mono-till-stereo-reverb med en liten konserthall och 2,1 sekunders reverb kräver ett HD Accel-chip. En liknande uppsättning med en större hall och 4,2 sekunders reverb behöver två chip och ett mono-till-quad-reverb med ett kyrkorum på 4,2 sekunder kräver fyra. Stöd för vanliga HD-chip (icke-Accel) kommer troligen i version 6.1.

Audio Ease har förändrat gränssnittet och gjort en lätt-arbetad plugin ännu mer användarvänlig, men det stora programmeringsjobbet har lagts på att få fram en TDM- respektive Universal Binary-version där man utnyttjar CPU-kraften optimalt.

HANTERING

Altiverbs gränssnitt består av ett rätt stort fönster, där en stor del av utrymmet tas upp av en display som kan visa endera IR-browsern eller IR:en som vattenfallsdiagram eller som vanliga vågformer. I inforutan till höger kan man visa det samplade rummet i fågelperspektiv med mikrofon- och högtalarplacering eller som stillbild eller QuickTime VR-film på lokalen i fråga. Klickar man på förstoringsglaset intill får man upp filmen i ett separat, större fönster. Dessutom finns en mängd fakta om inspelningen i textformat.

Reverbtiden regleras med en (gigantisk) ratt till vänster om displayen och intill den finns en mindre ratt för rumsstorleken samt en knapp med ett R på, vilket står för reverse, baklänges. Nedanför dessa kan man välja bland ett stort antal Global Presets, förinställda IR-inställningar, som kan utgöra ett bra grundbibliotek att leta i. Det går även att spara egna inställningar här. Dessa är alltså globala och finns kvar när man öppnar Altiverb i en annan låt.

Ännu ett snäpp längre ner finns nu knappar för de fyrtio automationspreseten, där man kan spara sina egna inställningar. Dessa preset gör det utomordentligt enkelt att skapa automation av reverb-effekterna via ”snap-shots”.

Från Altiverb 5 har vi kvar Damping & Gains, Stage Position och Equalize-delen. Detsamma gäller för Input-, Output- och Mix-rattarna – den sistnämnda har även en knapp för att tysta direktljudet. Nämnas kan att vattenfallsdiagrammet är mycket användbart när man använder Damping & Gains-funktionerna. Där ser man hur Altiverb ritar om diagrammet i realtid. Man kan riktigt se hur reverbet låter. I det läget finns en automatisk funktion som vrider diagrammet för bästa överblick. Annars finns manuella verktyg för att användaren själv ska kunna välja hur han vill visa sitt reverb. Utmärkt! I övrigt är jag mycket förtjust i den funktion som låter användaren flytta de virtuella högtalarna och placera dem var man vill på en virtuell scen, samtidigt som man hör hur detta påverkar reverbet.

Om man inte har något inspelat ljud till hands för att testa sina inställningar finns en uppsättning sådana inbyggda i reverbet: trummor, slagverk, sång, trumpet med mera. Mycket användbart när man behöver göra en snabbkoll!

LJUD

Men ingen synt är väl bättre än sina fabriksinställningar (?), och detsamma gäller för convolution-reverb. Även om det är tämligen enkelt att skapa egna IR är det nog många som inte kommer längre än till det inbyggda biblioteket. I Altiverbs fall saknar detta motstycke i den civiliserade världen. Och allt är nedladdningsbart från Audio Eases hemsida. För musikinspelningar finns här allt från kyrkor och konsertsalar till utmärkta samplingar av de stora hårdvaruklassikerna från Lexicon med flera. För filmljudläggning finns här också massor av intressanta akustiska miljöer som bostadsrum, cockpiten i en Boeing 747, en skog i Austerlitz, ett växthus, en bilparkering, idrottsarenor, tågkupéer – kort sagt allt.

En kul detalj är att Altiverb har en knapp som länkar direkt till Google Earth. På så sätt kan man snabbt och elegant få se var många av de inspelade impuls-responserna kommer ifrån.

När det gäller användarvänligheten dyker hjälpfunktioner upp om man bara klickar på ett frågetecken i Altiverbfönstret. Dessutom finns mängder av information på tillverkarens hemsida.

I övrigt har jag inte mycket att tillägga. Altiverb har alltid låtit mycket bra. Med de förbättringar som successivt gjorts av ljudmotorn har de få klagomål vi haft på tidigare programversioner blivit alltmer irrelevanta. Med dagens processorstarka datorer är det inte längre något problem att köra åtskilliga olika inställningar av Altiverb samtidigt i en låt. Att musiken sedan låter mer naturlig om man bara använder en akustisk miljö i taget är förstås en helt annan femma.

Altiverb fungerade utmärkt i alla de program jag testade den i – med ett undantag: i skrivande stund fungerar Altiverb 6 inte med Cubase 4 på Intelbestyckade Macdatorer. Detta har dock säkert redan åtgärdats när ni läser detta.

SAMMANFATTNING

Med de förbättringar som gjorts i hanteringen av impuls-responser och de som kontinuerligt gjorts av ljudmotorn blir Altiverb 6 ett självklart val. Det enastående och ständigt växande biblioteket av samplade ljudmiljöer gör att det i Altiverb finns reverbeffekter för precis alla ändamål man kan tänka sig. Och, som jag sagt förut: jag har fortfarande inte hört ett reverb som låter bättre än Altiverb. För er som var smarta nog att köpa Altiverb 5: skynda er att tanka ner version 6. Ni andra får väl passa på att köpa så fort ni får råd … 

Apple Mac Pro

apple_macpro_0701

Apple Mac Pro (test i MM nr 1/2007)

av Gunnar E Olsson

Mac Pro är den sista av Appledatorerna som får en Intel-bestyckning på CPU-sidan. Till det yttre är den väldigt lik föregångaren, Power Mac G5, men på insidan har det hänt en hel del. För oss Macdårar är det lite av julafton, så låt oss genast öppna lucka nummer tjugofyra.

Till det yttre är Mac Pro precis lika stiligt elegant som föregångaren G5, men både bak- och framsidan har fått några fler anslutningar. Vi har nu strömbrytare, två USB-2.0-anslutningar, en Firewire 400- och en Firewire 800-anslutning samt hörlursutgång på framsidan. Där märker vi också att vi fått utrymme för två optiska enheter för den som behöver dubblerade CD/DVD-brännare.

Även på baksidan har det ”jackats” upp en aning. Där finns nu tre USB 2.0-, en Firewire 400- och en Firewire 800-anslutning. Dessutom finns optiskt ljud in och ut, mikingång och hörlurs-/linjeutgång, samt två Gigabit Ethernet nätverksanslutningar.

UNDER MOTORHUVEN

Man tar sig in i maskinen genom att lyfta en liten hävarm på baksidan, precis som hos föregångaren, men sedan blir det lite mer olikt G5.

Till skillnad från denna har inte Mac Pro det stora plastlocket, som fanns innanför sidolocket som skydd för de känsliga komponenterna i datorns inre. Man får i stället direktåtkomst till det extremt prydliga innanmätet. Jag tyckte tidigare att G5 var ren och snygg på insidan, men jämfört med Mac Pro är den rena råttboet. Detta måste vara den prydligaste persondator som byggts! Tänk er den stiliga yttre elegansen hos en hypermodern B&O-design. Så ser Mac Pro:s inre ut. Inte en onödig sladd så långt ögat når. Till och med hårddiskarna kan bytas utan att man behöver lossa en enda sladd. De sitter på en släde som lossas av samma lilla spak som öppnar sidostycket och sedan är det bara att dra ut dem. Alla kontaktdon sitter så de automatiskt kopplas in när släden åter skjuts på plats. Det bör fungera med alla Serial ATA-hårddiskar. Apple levererar Mac Pro med hårddiskar från endera Seagate eller Western Digital (nej, man kan inte bestämma själv vilket fabrikat man vill ha). Plats finns för fyra hårddiskar och Mac Pro kan hantera upp till 3 TeraByte. Detta kan jämföras med G5 som med viss svårighet kunde ta emot två hårddiskar, med allt vad det innebar av pilliga sladdkopplingar.

Nytt för säsongen är också lösningen för RAM-minne. Mac Pro använder sig av en ny typ av minne, FB-DIMM, som än så länge inte är så vanlig, vilket gör att det blir en aning dyrt att uppgradera RAM-minnet. Det är å andra sidan mycket lättare att rent praktiskt göra detta, tack vare ytterligare en smart konstruktionslösning. Minneskretsarna (DIMM:arna) monteras på speciella kort (FB-DIMM Riser Cards kallar Apple dem), som lätt kan dras ut, på precis samma smidiga vis som hårddiskarna. Slut på allt pilligt jobb med fingrarna långt nere bland känsliga kretsar på moderkortet varje gång RAM-minnet ska uppdateras alltså …

DIMM:arna ska monteras parvis och de båda korten har plats för fyra DIMM:ar var. För säkerhets skull har Apple en bild på insidan av datorns sidolock, som visar i vilken ordning detta ska ske.

Mac Pro kan hantera fyra PCI Expresskort varav ett med dubbel bredd. Utmärkt om man har ett av de nya grafiska monsterkorten med stor fläkt eller liknande. Då slipper man offra en kortplats extra för detta. Vi slipper också de små pilliga skruvarna som höll gamla PCI-kort på plats. Dessa skruvar hade ju en tendens att alltid trilla ner och försvinna i datorn inre när man skulle lossa ett kort av någon anledning. Nu finns i stället en plåt som hålls på plats av två tumskruvar. Lossa dessa, lyft bort plåten och du kan lätt flytta alla monterade kort – eller stoppa i nya.

Blåtand och trådlöst nätverk (AirPort) finns nu som tillval, de sista G5-maskinerna var trådlöst utrustade som standard. Jag kan förstå denna ”nedgradering”. I en stor stationär dator som Mac Pro har man kanske inte så stort behov av ett trådlöst närverk. Själv har jag bara utnyttjat mitt vid ett par tillfällen – men det är gott att det finns där.

FYRA PROCESSORER?

Själva motorn i Mac Pro är en 64-bitars Intel-processor, eller två … eller borde man säga fyra? Hursomhelst, det sitter två Xeon Dual Core-processorer ur 5100-serien i Mac Pro. Apple använder tre olika varianter beroende på vilken maskin man väljer. I 2,0 GHz-versionen sitter en 5130, 2,66 GHz-versionen har en 5150 och i 3,0 GHz-Macen sitter en 5160. Om ni har läst om en processor som kallas Woodcrest så är det denna serie det handlar om. De bygger på samma arkitektur som de nya Core 2 Duo-processorerna (Conroe och Merom), som bland annat sitter i de nya bärbara Appledatorerna. Xeon 5100-serien släpptes så sent som i juni i år och det är en 64-bitars processor som Intel först och främst tänkt som motor i kraftfullare arbetsstationer – alltså snäppet över vanliga bordsdatorer.

Woodcrest bygger på 65 nm-teknik och liksom de långsammare kusinerna har varje processor två kärnor. Därav Apples beskrivning av Mac Pro som en quad-maskin. Varje processor har 4 MB L2-minne som delas mellan de två kärnorna. Tillsammans med de snabba (1,33 GHz) 64-bitars individuella frontside-bussarna och det snabba DDR2-minnena gör detta, enligt Apple, Mac Pro dubbelt så snabb som den raskaste G5:an. Den har även andra fördelar gentemot föregångaren.

Till och med vår rejäla monstermaskin med 2 stycken 3 GHz Dual Core Intel Xeon-processorer går också faktiskt riktigt tyst tack vare sina fem effektiva, lågvarviga fläktar, speciellt om man jämför med den quadförsedda G5-värstingen med 9 fläktar och vattenkylning. Bidragande till den effektivare kylningen är förstås även det faktum att de nya Intel Xeon-processorerna jobbar betydligt sparsammare vad beträffar energiåtgången och ger därmed också ifrån sig mindre ”spillvärme”. Till detta kan vi addera det faktum att den nya interna designen av datorlådan gör det lättare att kyla både processorerna och annat värmestrålande på ett effektivt sätt. I kort: Mac Pro är kallare, snabbare och tystare än föregångaren.

Men även om CPU:n sätter vissa begränsningar i modern datorteknologi så finns flaskhalsarna även på andra ställen. RAM-minnets bandbredd, mjukvaran och kanske framför allt individen bakom ratten sätter ofta begränsningar för hur snabbt saker och ting blir uträttade med en dator. Fyra kärnor jobbar snabbare än två, men med dagens program kanske inte det går riktigt dubbelt så snabbt. Inte heller 64-bitarsteknologin utnyttjas till fullo av de program vi ser idag. Men för framtiden känns det väldigt tryggt att Apple äntligen har lagt sig i framkanten av utvecklingen igen. Speciellt för oss som gillar att jobba ”on the bleeding edge”.

GÖRA MUSIK

Mac Pro startar på drygt trettiofem sekunder från det att man trycker på strömbrytaren. Jag hade möjlighet att jämföra tre olika Appledatorer: en PowerMac G5 med Dual Core-processor av sista årgången – alltså den näst snabbaste G5-maskinen – en MacBook Pro av första generationen med en 2 GHz Intel Core Duo-processor och 1,5 GB RAM och så värstingen Mac Pro med två Intel Xeon Dual Core-processorer på 3 GHz.

På hårdvarusidan finns nu färdiga drivrutiner för flera olika ljudkort, både externa och interna lösningar. För att få ett så rättvisande resultat som möjligt testade jag dock de olika maskinerna tillsammans med ett Firewire 410-kort från M-Audio och de allra senaste drivisarna för detta laddades ner.

Jag provade de olika konfigurationerna med ett projekt som jag hade liggande med ett tjugotal ljudspår och lite smått och gott i plugin-väg. Till att börja med ställde jag in-/out-bufferten ganska högt (256 samples) för att alla maskinerna skulle ha en chans att hänga med. Löjligt! På den inbyggda CPU-mätaren i Logic Pro fick jag knappt utslag när jag körde Mac Pro. Inte heller de båda andra datorerna hade något större problem, så jag ställde ner bufferten till den lägsta inställningen, 32 samples, och lassade på en bra bunt med ytterligare effekter.

Då kunde vi börja se en viss skillnad mellan de olika apparaternas CPU-kapacitet. För rent musikalisk produktion duger dock alla dessa tre datorer alldeles förträffligt.

Enligt Apple ska Mac Pro kunna hantera uppemot åttio procent fler pluggar än G5-datorerna vid samma CPU-belastning. Våra egna tester tyder på att detta stämmer ganska väl.

Vad beträffar att läsa och skriva ljudfiler från och till hårddisken är de tre datorerna mer jämbördiga: jag använde en extern Firewire 400/800-disk för denna test och bortsett från vissa toppar i inläsningen låg alla tre datorerna förvånansvärt jämnt på den punkten.

ANDRA PROGRAM

Sedan vi testade MacBook Pro har även de flesta av de andra musikprogramtillverkarna vaknat till liv. Exempelvis Digidesign Pro Tools 7.1.1, Steinberg Cubase 4 och Motu Digital Performer 5.1 är alla Universal Binary-program, som trivs lika bra i Intel- som Power PC-miljö. Kruxet är förstås att om man kör UB-klara värdprogram så måste även de plugin-effekter man använder vara UB-kompatibla.

Det är klart att läget också förbättrats väsentligt vad beträffar antalet program som nu finns färdiga i Universal Binary- eller Intel-form. Jag vill rekommendera att man i görligaste mån byter ut sina gamla programversioner mot UB-versioner i den takt de dyker upp. Många av de nya Intel-kompatibla värdprogrammen har kommit som mer eller mindre kostnadsfria uppdateringar, och det måste vi passa på att tacka tillverkarna för. Det finns dock undantag. Vissa plugin-tillverkare vill ha ut, i mitt tycke, lite väl höga avgifter för sin uppdateringar till Universal Binary. Lite tråkigt, eftersom man som användare knappast har något val.

Jag har också haft tillfälle att provköra Windows XP på de nya Intel-maskinerna. För den oinvigde kan jag berätta att det finns (åtminstone) två olika sätt att göra detta: med hjälp av Parallels Desktop, eller med Apples egen mjukvara Boot Camp (ännu i beta-format). Boot Camp kommer att ingå i nästa version av Mac OS X och för mig var det detta alternativ som fungerade bäst. Fördelen med Parallels Desktop är att man inte behöver starta om datorn för att byta operativsystem, men detta uppvägs hos Boot Camp av att man har mer kompletta drivrutiner för all hårdvara. Inget av programmen kostar särskilt mycket – Boot Camp är gratis och Parallels Desktop kostar cirka sjuhundra spänn. Man får också en Windows XP för under tusenlappen, så för den som behöver en PC för att köra något enstaka program – till exempel Steinberg Wavelab – är detta ett mycket tilltalande alternativ. Till den som har farhågor om att det skulle påminna om Virtual PC i hastighet och tillförlitlighet säger jag bara: ”Glöm det!”. Med Boot Camp och Windows XP installerat har man en riktigt snabb och stabil PC för runt tusenlappen … och en snygg dator dessutom.

SAMMANFATTNING

Vad finns att tillägga? Med Mac Pro lägger sig Apple åter där de förtjänar att ligga: längst fram. Man slåss – icke helt utan framgång – med de allra snabbaste maskinerna på PC-sidan. Det mest enastående med den efterlängtade övergången till en processortillverkare som kan leverera CPU-kraft när den behövs, inte två år senare, är väl det faktum att övergången till Intel-baserade maskiner med laseringen av Mac Pro, faktiskt blev klar innan utsatt datum. Enbart detta faktum är ju smått sensationellt i datorkretsar.

För musiker har Mac Pro så gott som allt som behövs: den är utbyggbar som få, den är tyst och sval, den är bland det snabbaste som finns att få för (riktigt rimliga) pengar, och den är definitivt snyggast i stan.

Apple bygger nu för framtiden, inte för att hinna ikapp sitt förgångna.

Apple GarageBand


Apple Mac Pro (test i MM nr 1/2007)

av Gunnar E Olsson

Mac Pro är den sista av Appledatorerna som får en Intel-bestyckning på CPU-sidan. Till det yttre är den väldigt lik föregångaren, Power Mac G5, men på insidan har det hänt en hel del. För oss Macdårar är det lite av julafton, så låt oss genast öppna lucka nummer tjugofyra.

Till det yttre är Mac Pro precis lika stiligt elegant som föregångaren G5, men både bak- och framsidan har fått några fler anslutningar. Vi har nu strömbrytare, två USB-2.0-anslutningar, en Firewire 400- och en Firewire 800-anslutning samt hörlursutgång på framsidan. Där märker vi också att vi fått utrymme för två optiska enheter för den som behöver dubblerade CD/DVD-brännare.

Även på baksidan har det ”jackats” upp en aning. Där finns nu tre USB 2.0-, en Firewire 400- och en Firewire 800-anslutning. Dessutom finns optiskt ljud in och ut, mikingång och hörlurs-/linjeutgång, samt två Gigabit Ethernet nätverksanslutningar.

UNDER MOTORHUVEN

Man tar sig in i maskinen genom att lyfta en liten hävarm på baksidan, precis som hos föregångaren, men sedan blir det lite mer olikt G5.

Till skillnad från denna har inte Mac Pro det stora plastlocket, som fanns innanför sidolocket som skydd för de känsliga komponenterna i datorns inre. Man får i stället direktåtkomst till det extremt prydliga innanmätet. Jag tyckte tidigare att G5 var ren och snygg på insidan, men jämfört med Mac Pro är den rena råttboet. Detta måste vara den prydligaste persondator som byggts! Tänk er den stiliga yttre elegansen hos en hypermodern B&O-design. Så ser Mac Pro:s inre ut. Inte en onödig sladd så långt ögat når. Till och med hårddiskarna kan bytas utan att man behöver lossa en enda sladd. De sitter på en släde som lossas av samma lilla spak som öppnar sidostycket och sedan är det bara att dra ut dem. Alla kontaktdon sitter så de automatiskt kopplas in när släden åter skjuts på plats. Det bör fungera med alla Serial ATA-hårddiskar. Apple levererar Mac Pro med hårddiskar från endera Seagate eller Western Digital (nej, man kan inte bestämma själv vilket fabrikat man vill ha). Plats finns för fyra hårddiskar och Mac Pro kan hantera upp till 3 TeraByte. Detta kan jämföras med G5 som med viss svårighet kunde ta emot två hårddiskar, med allt vad det innebar av pilliga sladdkopplingar.

Nytt för säsongen är också lösningen för RAM-minne. Mac Pro använder sig av en ny typ av minne, FB-DIMM, som än så länge inte är så vanlig, vilket gör att det blir en aning dyrt att uppgradera RAM-minnet. Det är å andra sidan mycket lättare att rent praktiskt göra detta, tack vare ytterligare en smart konstruktionslösning. Minneskretsarna (DIMM:arna) monteras på speciella kort (FB-DIMM Riser Cards kallar Apple dem), som lätt kan dras ut, på precis samma smidiga vis som hårddiskarna. Slut på allt pilligt jobb med fingrarna långt nere bland känsliga kretsar på moderkortet varje gång RAM-minnet ska uppdateras alltså …

DIMM:arna ska monteras parvis och de båda korten har plats för fyra DIMM:ar var. För säkerhets skull har Apple en bild på insidan av datorns sidolock, som visar i vilken ordning detta ska ske.

Mac Pro kan hantera fyra PCI Expresskort varav ett med dubbel bredd. Utmärkt om man har ett av de nya grafiska monsterkorten med stor fläkt eller liknande. Då slipper man offra en kortplats extra för detta. Vi slipper också de små pilliga skruvarna som höll gamla PCI-kort på plats. Dessa skruvar hade ju en tendens att alltid trilla ner och försvinna i datorn inre när man skulle lossa ett kort av någon anledning. Nu finns i stället en plåt som hålls på plats av två tumskruvar. Lossa dessa, lyft bort plåten och du kan lätt flytta alla monterade kort – eller stoppa i nya.

Blåtand och trådlöst nätverk (AirPort) finns nu som tillval, de sista G5-maskinerna var trådlöst utrustade som standard. Jag kan förstå denna ”nedgradering”. I en stor stationär dator som Mac Pro har man kanske inte så stort behov av ett trådlöst närverk. Själv har jag bara utnyttjat mitt vid ett par tillfällen – men det är gott att det finns där.

FYRA PROCESSORER?

Själva motorn i Mac Pro är en 64-bitars Intel-processor, eller två … eller borde man säga fyra? Hursomhelst, det sitter två Xeon Dual Core-processorer ur 5100-serien i Mac Pro. Apple använder tre olika varianter beroende på vilken maskin man väljer. I 2,0 GHz-versionen sitter en 5130, 2,66 GHz-versionen har en 5150 och i 3,0 GHz-Macen sitter en 5160. Om ni har läst om en processor som kallas Woodcrest så är det denna serie det handlar om. De bygger på samma arkitektur som de nya Core 2 Duo-processorerna (Conroe och Merom), som bland annat sitter i de nya bärbara Appledatorerna. Xeon 5100-serien släpptes så sent som i juni i år och det är en 64-bitars processor som Intel först och främst tänkt som motor i kraftfullare arbetsstationer – alltså snäppet över vanliga bordsdatorer.

Woodcrest bygger på 65 nm-teknik och liksom de långsammare kusinerna har varje processor två kärnor. Därav Apples beskrivning av Mac Pro som en quad-maskin. Varje processor har 4 MB L2-minne som delas mellan de två kärnorna. Tillsammans med de snabba (1,33 GHz) 64-bitars individuella frontside-bussarna och det snabba DDR2-minnena gör detta, enligt Apple, Mac Pro dubbelt så snabb som den raskaste G5:an. Den har även andra fördelar gentemot föregångaren.

Till och med vår rejäla monstermaskin med 2 stycken 3 GHz Dual Core Intel Xeon-processorer går också faktiskt riktigt tyst tack vare sina fem effektiva, lågvarviga fläktar, speciellt om man jämför med den quadförsedda G5-värstingen med 9 fläktar och vattenkylning. Bidragande till den effektivare kylningen är förstås även det faktum att de nya Intel Xeon-processorerna jobbar betydligt sparsammare vad beträffar energiåtgången och ger därmed också ifrån sig mindre ”spillvärme”. Till detta kan vi addera det faktum att den nya interna designen av datorlådan gör det lättare att kyla både processorerna och annat värmestrålande på ett effektivt sätt. I kort: Mac Pro är kallare, snabbare och tystare än föregångaren.

Men även om CPU:n sätter vissa begränsningar i modern datorteknologi så finns flaskhalsarna även på andra ställen. RAM-minnets bandbredd, mjukvaran och kanske framför allt individen bakom ratten sätter ofta begränsningar för hur snabbt saker och ting blir uträttade med en dator. Fyra kärnor jobbar snabbare än två, men med dagens program kanske inte det går riktigt dubbelt så snabbt. Inte heller 64-bitarsteknologin utnyttjas till fullo av de program vi ser idag. Men för framtiden känns det väldigt tryggt att Apple äntligen har lagt sig i framkanten av utvecklingen igen. Speciellt för oss som gillar att jobba ”on the bleeding edge”.

GÖRA MUSIK

Mac Pro startar på drygt trettiofem sekunder från det att man trycker på strömbrytaren. Jag hade möjlighet att jämföra tre olika Appledatorer: en PowerMac G5 med Dual Core-processor av sista årgången – alltså den näst snabbaste G5-maskinen – en MacBook Pro av första generationen med en 2 GHz Intel Core Duo-processor och 1,5 GB RAM och så värstingen Mac Pro med två Intel Xeon Dual Core-processorer på 3 GHz.

På hårdvarusidan finns nu färdiga drivrutiner för flera olika ljudkort, både externa och interna lösningar. För att få ett så rättvisande resultat som möjligt testade jag dock de olika maskinerna tillsammans med ett Firewire 410-kort från M-Audio och de allra senaste drivisarna för detta laddades ner.

Jag provade de olika konfigurationerna med ett projekt som jag hade liggande med ett tjugotal ljudspår och lite smått och gott i plugin-väg. Till att börja med ställde jag in-/out-bufferten ganska högt (256 samples) för att alla maskinerna skulle ha en chans att hänga med. Löjligt! På den inbyggda CPU-mätaren i Logic Pro fick jag knappt utslag när jag körde Mac Pro. Inte heller de båda andra datorerna hade något större problem, så jag ställde ner bufferten till den lägsta inställningen, 32 samples, och lassade på en bra bunt med ytterligare effekter.

Då kunde vi börja se en viss skillnad mellan de olika apparaternas CPU-kapacitet. För rent musikalisk produktion duger dock alla dessa tre datorer alldeles förträffligt.

Enligt Apple ska Mac Pro kunna hantera uppemot åttio procent fler pluggar än G5-datorerna vid samma CPU-belastning. Våra egna tester tyder på att detta stämmer ganska väl.

Vad beträffar att läsa och skriva ljudfiler från och till hårddisken är de tre datorerna mer jämbördiga: jag använde en extern Firewire 400/800-disk för denna test och bortsett från vissa toppar i inläsningen låg alla tre datorerna förvånansvärt jämnt på den punkten.

ANDRA PROGRAM

Sedan vi testade MacBook Pro har även de flesta av de andra musikprogramtillverkarna vaknat till liv. Exempelvis Digidesign Pro Tools 7.1.1, Steinberg Cubase 4 och Motu Digital Performer 5.1 är alla Universal Binary-program, som trivs lika bra i Intel- som Power PC-miljö. Kruxet är förstås att om man kör UB-klara värdprogram så måste även de plugin-effekter man använder vara UB-kompatibla.

Det är klart att läget också förbättrats väsentligt vad beträffar antalet program som nu finns färdiga i Universal Binary- eller Intel-form. Jag vill rekommendera att man i görligaste mån byter ut sina gamla programversioner mot UB-versioner i den takt de dyker upp. Många av de nya Intel-kompatibla värdprogrammen har kommit som mer eller mindre kostnadsfria uppdateringar, och det måste vi passa på att tacka tillverkarna för. Det finns dock undantag. Vissa plugin-tillverkare vill ha ut, i mitt tycke, lite väl höga avgifter för sin uppdateringar till Universal Binary. Lite tråkigt, eftersom man som användare knappast har något val.

Jag har också haft tillfälle att provköra Windows XP på de nya Intel-maskinerna. För den oinvigde kan jag berätta att det finns (åtminstone) två olika sätt att göra detta: med hjälp av Parallels Desktop, eller med Apples egen mjukvara Boot Camp (ännu i beta-format). Boot Camp kommer att ingå i nästa version av Mac OS X och för mig var det detta alternativ som fungerade bäst. Fördelen med Parallels Desktop är att man inte behöver starta om datorn för att byta operativsystem, men detta uppvägs hos Boot Camp av att man har mer kompletta drivrutiner för all hårdvara. Inget av programmen kostar särskilt mycket – Boot Camp är gratis och Parallels Desktop kostar cirka sjuhundra spänn. Man får också en Windows XP för under tusenlappen, så för den som behöver en PC för att köra något enstaka program – till exempel Steinberg Wavelab – är detta ett mycket tilltalande alternativ. Till den som har farhågor om att det skulle påminna om Virtual PC i hastighet och tillförlitlighet säger jag bara: ”Glöm det!”. Med Boot Camp och Windows XP installerat har man en riktigt snabb och stabil PC för runt tusenlappen … och en snygg dator dessutom.

SAMMANFATTNING

Vad finns att tillägga? Med Mac Pro lägger sig Apple åter där de förtjänar att ligga: längst fram. Man slåss – icke helt utan framgång – med de allra snabbaste maskinerna på PC-sidan. Det mest enastående med den efterlängtade övergången till en processortillverkare som kan leverera CPU-kraft när den behövs, inte två år senare, är väl det faktum att övergången till Intel-baserade maskiner med laseringen av Mac Pro, faktiskt blev klar innan utsatt datum. Enbart detta faktum är ju smått sensationellt i datorkretsar.

För musiker har Mac Pro så gott som allt som behövs: den är utbyggbar som få, den är tyst och sval, den är bland det snabbaste som finns att få för (riktigt rimliga) pengar, och den är definitivt snyggast i stan.

Apple bygger nu för framtiden, inte för att hinna ikapp sitt förgångna. mm