The Black Beauty – den svarta skönheten (ledare i MM nr 12/2003)
av Gunnar E Olsson
I de onödigt initierade kretsar som ständigt jagar DV-nyheter går Sonys DVCAM-kamera, DSR-PD150, under beteckningen The Black Beauty. För mig är dock det namnet för alltid förknippat med en viss Les Paul-gitarr som dök upp i skarven mellan 50- och 60-tal. Det var en en Custom-variant med tre mikar och ett kolsvart och mycket sobert utseende. I händerna på dåtidens storheter som Jimmy Page och Jörgen Ingmann presterade hon – för det var naturligtvis en feminin varelse – helt underbar musik.
En ung Page, som försörjde sig som studiomusiker på den tiden, hade poserat i en frågespalt i Melody Maker med sin svarta skönhet i famnen och redan där var jag såld. Unge Jimmy berättade hur han ersatte sin tunna E-sträng med en banjosträng, kastade bort den tjocka E-strängen och flyttade upp resten av strängarna ett snäpp. Han fick på så sätt en A-sträng som sjätte-sträng, D-strängen som femma och så vidare. Allt detta för att kunna böja på tonerna och få ett ”bluesigare sound”. Den förste vite strängbändaren var född.
Melody Maker var på den tiden en riktigt bra blaska. Man presenterade allehanda intressanta tips för unga musiker. Och lustigt nog hade den samma initialer som en nutida mycket initierad musiktidning i detta land.
Jag kommer från en fattig arbetarfamilj – det har jag nog nämnt. Min far jobbade som trädgårdsmästare och min mor fick dra sitt strå till stacken med de extraknäck hon kunde få tag i. Än var det nåt inhopp i växeln på den lokala telefonstationen, än jobbade hon på det som nuförtiden kallas dagis – då tror jag att det fortfarande gick under benämningen barnkrubba, eller till och med ”kindergarten”. Hon visste naturligtvis inte att det var extraknäck – extraknäcket var inte uppfunnet än. Hursomhelst var det inte så mycket att dra runt en familj med fyra barn på.
Och ändå … ändå fick jag till slut den där ljusblå Kent-gitarren i grått vinylfodral som jag hade drömt om så länge. Den kostade 495 kronor – en halv förmögenhet då. De enda elgitarrer jag tidigare sett på riktigt nära håll var en Burns Split Sonic som det lokala popbandets gitarrist stoltserade med och en röd Klira som en kompis hade. Kliran var en tysk hemlig sak med en stränghöjd som krävde en kraftkarl att bemästra. Den var till och med försedd med DIN-kontakt, inte telejack – den var ju tysk!
Efter ljusblå Kent blev det en tolvsträngad Bjärton, en Hagström Viking och precis där är vi då denna betraktelse tar sin början.
Jag hade lyckats övertyga min mor om att hon borde hjälpa mig med ett handlån som skulle finansiera inköpet av en ”riktig” gitarr. Denna gitarr var just en begagnad svart Les Paul Custom – exakt en sån som Page hade haft – och den hade stått i skyltfönstret hos den musikaffär jag traskade förbi varje dag på väg till det tekniska gymnasium där jag vantrivdes i väntan på det stora genombrottet. Les Paulen hade stått och sett svårsåld ut i åtskilliga månader och på prislappen stod det 850 kronor. Detta var, som ni säkert förstår, innan Clapton och Green hade stigit fram och förstört andrahandsvärdet på dessa gitarrer.
Nu fick jag aldrig min Black Beauty på 60-talet. Samma vecka som jag lyckades skrapa ihop de 850 kronorna hade hon sålts till ett dansband i Hjortkvarn. Och vi som skulle ha gjort så mycket vackert tillsammans …
Nu blev det alltså inte vi. Det blev i stället en bonddräng med grova händer som inte alls förstod att smeka hennes strängar på ett varligt och ömsint vis – inte som jag i alla fall, det är jag fullkomligt övertygad om.
I stället för en Les Paul blev det en vit Telecaster, som så småningom byttes mot en Gibson 345 som tjänade mig under några magra men lyckliga bluesår på slutet av 60-talet. Hon pensionerades 1970 efter en olycka som hon aldrig riktigt hämtade sig från – hon ramlade och bröt ”nacken”. Men hon finns fortfarande ofta i mina tankar, precis som min mor, som alltid stöttade mig i min strävan att skapa musik, även om det många gånger krävdes stora uppoffringar från hennes sida – det har jag förstått i efterhand.
Nu finns inte heller längre min mor bland oss, men så här i juletider känns hennes närvaro ofta väldigt påtaglig ändå. Har ni er mor kvar – ge henne en varm julekram för allt stöd hon gett er – och ge henne en från mig också!