Författare: Gunnar E

Jag tog mig friheten att spela in en liten instrumental bluesskiss – enklast tänkbara upplägg. Två ackord, E-moll och A-dur. Till kompet använde jag några av mina mest uppskattade pluggar: EZbass, EZkeys 2 och Superior Drummer 3, samtliga från våra vänner uppe i norr, Toontrack. Till elgitarren – mitt trogna vita Stratabygge från vår byggserie i Musikermagasinet – använde jag en ”sampling” av mitt eget förstärkarbygge, Tweed Deluxe. Även det har jag berättat om i MM-bladet. Jag använde IK Multimedias magnifika TONEX för att ta ett ljudavtryck av min förstärkare. Resultatet…? Ja, ni hör själva.

Efter Musikermagasinets nedläggning i februari i år kändes det som att det uppstod ett stort hål i min tillvaro – kanske även hos många av MM:s trogna läsare.

För att i viss mån råda bot på detta har jag beslutat mig för att lägga upp ett antal tester på den här hemsidan i fortsättningen. Förhoppningsvis ska det kunna lätta upp den grå vardagen för fler än mig. 

Jag ska även försöka var lite mer flitig med att lägga upp små YouTube-filmer på sånt jag finner intressant. Det kommer också finnas kortare tips på pluggar eller instrument som jag tycker sticker ut på ett eller annat sätt. Det kan röra sig om extra prisvärda produkter – eller sånt jag helt enkelt bara tycker är väldigt bra. Sånt som jag, med mina 35 års erfarenheter av hård- och mjukvarutestande, även tror kan intressera några av er som av en eller annan anledning lyckats hitta hit.

På återseende!

Det ”goda nya året” som vi alla önskat varann började kanske inte så där putslustigt. Krigen runt om i världen pågår med oförändrad frenesi. Människans grymhet är synbarligen oändlig – liksom dess dumhet, om ni frågar Einstein. Vi hjälps åt att förinta den enda beboeliga planet vi känner till, och vi låter oss ledas av politiker som är totalt oförmögna att ta de viktiga men obekväma beslut som krävs för att vända den här trenden.

Som en liten fyrbåk i detta hav av jämmer och elände har Musikermagasinet stuckit upp – i alla fall för oss som ser musiken som en helande och enande kraft. Musik är ju ett språk som man kan förstå i alla jordens länder, oavsett vilket talat språk man annars använder.

Churchill lär ha sagt något i stil med: Om vi inte kan försvara oss för att bevara konsten och kulturen (dit ju musiken hör i allra högsta grad) vad har vi då att kämpa för?

Han lär även ha sagt: ”Det skulle innebära en genomgripande politisk reform om det sunda förnuftet kunde breda ut sig lika snabbt som enfalden.”

Det är kanske det paradigmskiftet som vi alla väntat på.

Det låter kanske lite förmätet att jämföra sig med en sådan gigant som Sir Winston, men för oss som jobbat med den här tidningen, som funnits i en eller annan form ända sedan slutet av 70-talet, har den haft en enorm betydelse. Av all uppskattning vi fått från våra läsare under åren att döma, tror jag att vi, åtminstone en och annan gång, varit ganska rätt ute.

Allting har dock en ände, och det gäller tyvärr även för oss som gör tidningar.

Vi har precis färdigställt det allra sista numret av MM. Själv har jag skrivit för tidningen i över 35 år, och flera av mina kollegor har kämpat nästan lika länge. Vår ansvarige utgivare, och grundaren av tidningen, Björn Hansen, har förstås kämpat längst av dem alla. Men nu är det slut.

Nästan alla annonsörer har på senaste tiden svikit oss – det finns undantag; tack till Toontrack, EBS, Lundgren Pickups och några till! Jag vill inte låta bitter, men det känns som att många företag tror att den glättade yta, som representeras av så kallade influencers, som enbart vistas i en helt digital värld, har större betydelse och kan ge musiker mer än vad väl underbyggda hands-on tester från aktiva musikerkollegor kan göra.

Hela musikindustrin har det förstås tufft, men utan annonsintäkter går det inte att göra en tidning. Om man samtidigt motarbetas av krafter som inte värderar kultur särskilt högt blir det riktigt tufft.

Allt detta blev slutet på Musikermagasinets mer än 30-åriga historia.

Så visst, det nya året hade verkligen kunnat börja bättre.

Året var 1988. Det ville sig vid den tiden att trubaduren Björn Afzelius skulle släppa en live-platta – lite unplugged, om ni förstår vad jag menar. Ljudteknikern Thomas Folland hade spelat in Björn spelande gitarr och sjungande – på Björns karakteristiska vis – och man hade använt inspelningsbussen som Intervideo förfogade över. Björn och Thomas hade lyssnat igenom resultatet, men speciellt på en låt var det något som saknades. Låten hette ”Bland bergen i Glencoe”, och den behövde onekligen något extra. På studioversionen används säckpipor i någon sorts soloparti, men det är ju svårt att spela säckpipa och gitarr samtidigt, det förstås ju alla. Björn hade visserligen försökt vissla ett solo, men just vissling var inte hans stora grej. Det lät rätt visset, det var man överens om. Då kom Thomas Folland, som den driftige man han var, till insikten att man fick söka efter någon som behärskade visslingens ädla konst på annat håll. Man ville inte ta till någon extern kraft, men visst kunde man fråga sig för i huset. 

Den förste Thomas frågade råkade vara en person, som visserligen inte var så väl förtrogen med (läs: förtjust i) Björn Afzelius musik, men han var ju ändå en musikant som precis hade vunnit Sveriges, och tidningen Hifi & Musiks, första (och enda) demotävling, så helt omusikalisk kunde han ju inte vara. Gunnar var vid just den tidpunkten ivrigt sysselsatt med att kopiera VHS-kassetter till SKF, eller något annat företag. Det var just sådant man i första hand sysslade med på Intervideo. Man gjorde företagspresentationer, och det var just sådana Gunnar satt och kopierade i stora mängder, när Thomas kom inrusande i hans rum och frågade: Kan du vissla, Gunnar? När han svarade jakande på den abrupta frågan, blev han ombedd att genast följa med till ljudavdelningen där Thomas hade sitt säte vid ett gigantiskt mixerbord. Gunnar fick ta plats i det så kallade ”speaker-båset”, som i första hand användes för att spela in olika språkversioner av de ”Voice-Overs” som man försåg de olika företagspresentationerna med.

Låten ”Bland bergen i Glencoe” spelades upp och Gunnar ombads vissla ett var verser till det gitarrkomp som herr Afzelius hade spelat. Sagt och gjort. Gunnar visslade glatt, och om inte dokumentation är helt fel, var den andra tagningen tillräckligt bra för att användas. Resten är, som brukar säga, historia. Något gage var det aldrig tal om, och dokumentationen – som vi nämnde förut – är i det närmaste obefintlig. Ingenstans ges någon credit för den påpasslige visslaren. Om det inte vore för det här inlägget hade säkert allt fallit i total glömska. Här är låten:

Ni måste välja att trycka på ”Lyssna på hela låten på Spotify” för att kunna avnjuta den ”formidabla” visslingen, annars får man endast höra en halv minut av Björns sång. Men om det här var en tagning som var helt godkänd, undrar man förstås hur Björns ursprungliga vissling lät. Det finns andra tagningar – med bild – där låten framförs, men ingenstans, förutom på den här plattan, hör man någon som visslar. Man kunde förstås inte med att köra play-back, enbart på den här snutten.

Det här var länge det enda alster på Spotify där Gunnar E Olsson var representerad, och definitivt den enda platta, som han medverkat på, men nu finns även ett gitarrinslag dokumenterat på Spotify. Det är gruppen Stugan, som på låten ”Ingen kan i alla fall höra vad jag tänker” använt några av Gunnars gitarrslingor. Tack för det grabbar!

För den som är nyfiken på fler alster där Gunnar E bidrar med vissling finns det här radioinslaget där han visslar i en hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Muddy Waters. Ni kan höra det här (eller bläddra nedåt bland inläggen på den här sidan):